Martin Gelin

Bröllopsfotografering på Temple Square i Salt Lake City, Utah, sommaren 2011.

Reportage från Utah om Mitt Romney och USA:s mormoner, i Dagens Nyheter:

”Om Mitt Romney vinner presidentvalet om ett år lär många sekulära, liberala européer bli oroliga: en mormon i Vita huset!

I praktiken lär Romney dock bli en av de mindre radikala republikanska presidenterna i modern tid. Han har en viss potential att kunna föra partiet tillbaka till en mer moderat politik. Sannolikt kommer han att påminna mer om den äldre Bush än den yngre Bush som president.

Men han lär knappast regera med en lika pragmatisk mitten-agenda som när han var guvernör i Massachusetts, då han var tvungen att förhandla med en delstats-legislatur som bestod av 85 procent demokrater. I många frågor kommer det att synas att han delar mormonerna i Utahs värdekonservatism. Exempelvis har han lovat att tillsätta konservativa domare till högsta domstolen, något som kommer att prägla amerikansk politik flera decennier framöver.

Under de kommande tolv månadernas väg till Vita huset har Romney främst två hinder. Dels Barack Obama, vars chanser att bli omvald är bättre än de borde vara med tanke på den ekonomiska situationen. Dels den lilla, men inflytelserika klicken av evangelikal höger som kommer att rösta emot honom i primärvalen och stanna hemma på valdagen.

I vilken utsträckning de gör detta kommer att hänga på hur ”normalt” de tycker att det är att Mitt Romney är mormon.”

Reaktioner på artikeln via min USA-blogg hos DN.

Demonstration anordnad av Rebuild the American Dream & Occupy Wall Street, Washington DC, oktober 2011.

När de första Occupy Wall Street-protesterna organiserades i september var det många i USA:s progressiva etablissemang som höll sig på avstånd.

Det är inte svårt att förstå varför. När jag först besökte Zuccotti Park på nedre Manhattan, där demonstranterna bosatt sig i tält för att bokstavligen ”ockupera” Manhattans finansdistrikt, träffade jag förvisso en och annan vältalig ung aktivist, men det vimlade också av de mer fantasifulla inslagen i USA:s radikala ytterkanter. Där fanns konspirationsteorier om att terrorattackerna 2001 var ett ”insiderjobb”. Där fanns såväl en samling maoister från USA:s Revolutionary Communist Party, som ett sällskap supportrar av den libertarianske republikanen Ron Paul, långt bort på den andra sidan av den politiska skalan. När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna. Den enorma energi som tidigare under året hade mobiliserats i opposition mot republikanernas konservativa reformer i Wisconsin kanaliserades till nedre Manhattan. Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal. Hela USA:s brokiga majoritet av minoriteter ville vara med: feministorganisationer, antikrigsorganisationer från höger och vänster, hbt-aktivister, miljökämpar, den katolska vänstern, organisationer som representerar latinamerikaner, svarta, asiater och rörelsehindrade.

Man backades även upp av väns terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Läs hela artikeln.

Rick Perry i Des Moines, Iowa, den 15 augusti 2011 (Foto: Martin Gelin).

Jag har besökt Texas och Iowa och skrivit ett längre reportage om Rick Perry för Fokus:

”Att Perry mot slutet av sommaren seglat upp som en av favoriterna i det republikanska primärvalet beror inte främst på hans attraktionskraft i den kristna högern, utan snarare på att han även tilltalar en bredare grupp republikaner med ekonomiskt fokus.

Kärnan i Rick Perrys presidentkampanj kommer inte att handla om värdekonservativa frågor, utan om jobb och ekonomi. Där har han nämligen ett glasklart budskap mot Obama. I en tid av rekordhög arbetslöshet har Perry lyckats med det Obama misslyckats med: att skapa jobb.

Rick Perrys kampanjbuss pryds av ett tio meter långt klistermärke med texten »Get America WORKING again«.

Han är inte bara ute efter Michele Bachmanns evangeliska väljare, utan även Mitt Romneys supportrar.

– Perry är den kandidat vi har väntat på hela tiden. Han är den enda kandidaten som kan förena evangeliker och kristna med näringslivets republikaner, säger Kathleen Wong, en ung kampanjarbetare för Americans for Rick Perry, i hans hemstad Austin, Texas.”

Läs hela artikeln i Fokus.

Recenserar Edward Glaesers ”The Triumpf of the City” i Dagens Nyheter:

”I USA:s tio största stadsområden har befolkningen ökat med mellan 4 procent och 25 procent sedan millennieskiftet.

I dag bor fyra av fem amerikaner – 243 miljoner – i eller på pendelavstånd till en storstad.

Globalt är trenden mot urbanisering förstås ännu mer tydlig – det är sedan två år tillbaka fler människor på jorden som bor i städer än på landsbygden.

Själva idén om storstaden har vunnit.

Det är en god nyhet, om vi får tro Edward Glaesers läsvärda bok ”Triumph of the city – how our greatest innovation makes us richer, smarter, greener, healthier and happier”.

Glaeser är ekonomiprofessor på Harvard och har vigt sitt liv åt att förstå hur städer fungerar. Han skriver med den glödande, snärtiga prosa vi numera förväntar oss av populärvetenskapliga amerikanska fackböcker och förklarar, övertygande och sakligt, hur storstäder får människor att bli mer produktiva, hur de får fattiga att klättra uppåt snabbare, hur vi blir mindre ensamma, mer kreativa, mer hälsosamma, mer miljövänliga och till och med lyckligare av att bo och arbeta i storstäder.”

Läs hela recensionen.

Recension av Evgeny Morozovs ”The Net Delusion: The dark side of internet freedom” i DN:

”Bara några år efter att Evgeny Morozov handplockades från gymnasiet i Vitryssland för att arbeta för George Soros Open Society Institute har han lyckats etablera sig som den globala teknologidebattens surkart. I provokativa essäer för Wall Street Journal, Prospect och Le Monde har han envist påpekat att den digitala revolutionen alltid har en baksida. Han blev internationellt uppmärksammad när han ifrågasatte bilden av att oppositionsrörelsen i Iran 2009 var resultatet av en ”Twitterrevolution”.

I USA, där Morozov numera bor, har han haft en länge pågående diskussion med Clay Shirky, som är författare till en rad böcker om nätets potential att stärka demokratiska processer. De är egentligen överens om den potentiella kraften i digitala medier, men de väljer att se olika sidor av den digitala utvecklingen. Medan Shirky, med en amerikansk optimism, fokuserar på möjligheter och positiva exempel, betonar Morozov i stället riskerna och farorna.”

Läs hela texten.

Tea Party-demonstration i Washington DC, den 12 september 2009. (Foto: Martin Gelin).

”Inför kongressvalet i USA nu på tisdag är Teapartyrörelsen den stora, nya berättelsen – fenomenet som alla vill förstå sig på.

Men egentligen är berättelsen om Teapartyrörelsen lika gammal som USA. Den handlar om populism, patriotism och en instinktiv misstänksamhet mot statligt inflytande och maktcentralisering.

Bill Clinton förklarade nyligen rörelsens framgång med att USA ”är på väg mot en politisk era som saknar fakta” och det stämmer att många Teapartyanhängare, precis som flera tidigare, högerpopulistiska rörelser, har ett avslappnat förhållande till sanningen.

I stora drag utgörs Teapartyrörelsen av fyra falanger, som inte alltid kommer överens.

Dels finns de renläriga marknadsliberalerna som stödde Ron Paul i republikanernas primärval 2008.

Dels finns den äldre, kristna högern i sydstaterna, som röstat lojalt republikanskt sedan 1960-talet och är bekymrade över Obamas välfärdspolitik och den latinamerikanska invandringen.

Sedan finns de kulturella libertarianerna i framför allt USA:s väst ra delstater, som oroar sig för att demokraterna kommer att ta ifrån dem deras vapen och personliga rättigheter.

Och så till sist de rena konspirationsteoretikerna, som ifrågasätter om Barack Obama är amerikansk medborgare och tror att USA:s centralbank styrs av judiska familjer med en kommunistisk agenda.

Dessa grupper förenas i motståndet mot statligt inflytande, massmedier och mot etablissemanget i Washington DC i allmänhet.”

Läs hela artikeln.

[Jag besökte Arizona hösten 2009 för att skriva ett par olika reportage om delstatens politiska turbulens. Detta är ett en artikel som ursprungligen publicerades i Café, januari 2010. I samband med attentatet i Arizona i januari 2011 lade jag upp texten här.]

På kvällarna, när solnedgången får hela Arizonas landskap att bada i lila och rosa färger, föredrar Glenn Spencer att sitta på sin veranda och titta på små kolibrier.
I taket till hans verandra hänger två små behållare med illröd nektar och med jämna mellanrum surrar det förbi en liten kolibri och tar sig en klunk.
De små fåglarnas stillsamma hummande överröstas dock av Glenn Spencers avancerade högtalarsystem, som spelar Wagner så att det dånar ut över Arizonas öppna terräng. Nedanför verandan sitter det sex stora schäfrar och gläfser lite avmätt.
Till höger om Glenns solstol ligger en trave med böcker om kolibrier, till vänster ligger en olivgrön militärkikare med mörkersikt.
Om det är en fin kväll med klar sikt tar Glenn fram kikaren och spanar efter illegala invandrare som springer runt i den snåriga terrängen som omger ranchen.
- Häromveckan fick jag syn på ett gäng mexikaner som sprang där borta, så jag stoppade dem. Det visade sig att de smugglade knark, så de erbjöd mig 40 000 dollar för att låta dem gå fria, säger Glenn.

Läs mer →

Obama i Chicago, 1988.

David Remnick ”The Bridge – The Life and Rise of Barack Obama” (Knopf)

Det fanns två grundläggande motsättningar i Barack Obamas presidentkampanj.
Den första handlade om kontrasten mellan hans passionerade kampanjretorik och hans pragmatiska mittenpolitik.
Den andra handlade om hans hudfärg.
Dels visste Obama att det var omöjligt att vinna valet om medierna pratade för mycket om att han var svart. Samtidigt lyckades hans presidentkampanj hämta en enorm kraft just från den historiska potentialen i hans kandidatur.
Obamas rådgivare David Axelrod hade lång erfarenhet av att presentera svarta politiker på ett sätt som gjorde dem attraktiva för vita väljare. Hemligheten var att göra den historiska potentialen i Obamas kampanj till ett implicit budskap. På diffusa ord som ”hopp” och ”förändring” kunde folket inte bara projicera drömmar om en bättre politik, utan även drömmen om att USA var redo att rösta fram en svart president.
Den amerikanska journalisten David Remnick har analyserat Obamas plats i det raskänsliga USA mer nyanserat än någon annan. Remnick lyssnade lite mer noggrant på Obamas tal, läste mellan raderna i Obamas retorik, och upptäckte ständiga referenser till den historiska innebörden i en valseger för Obama. När Obama pratade om att allt var möjligt i ”den osannolika berättelse som är Amerika” förkroppsligade han sitt eget budskap.

David Remnick var Moskva-korrespondent för Washington Post när Sovjetunionen kollapsade och pulitzerbelönades för sin bok om det, ”Lenin’s tomb”. Han har en viss pondus när han nu påstår att Obamas valseger var historiskt jämförbar med vad han såg i Moskva.
Sedan 1998 har Remnick varit redaktör för The New Yorker och i ”The Bridge” gör han den gedigna research som tidningen förknippas med. Han har vänt på alla stenar, gjort 233 intervjuer – han pratade med Obamas pakistanska collegerumskamrat, som muttrar över hans musiksmak (medioker mjukjazz), och med Obamas pappas kenyanska släktingar, som ifrågasätter sanningshalten i Obamas populära berättelse om att pappan var en fattig getherde (han var kock, ägde mark och fick sedemera ett stipendie att flyga till USA och studera vid Harvard). Det är många stora och små Obama-myter som punkteras i boken.

Ambitionen i ”The Bridge” är att skildra Obamas resa som ett slags bro mellan USA:s rasistiska förflutna och en mer tolerant samtid. Det är en ambitiös bok som har mer gemensamt med Robert Caros Lyndon B Johnson-trilogi än de mer triviala kampanjböckerna som hittills kommit i USA.
Att använda broar som metaforer är en litterär kliché, men Remnick har sina poänger med att kalla boken ”The Bridge”. Dels handlar det om att Obama utgör en bro mellan medborgarrättsrörelsen drömmar på 1960-talet och vår nutid, med en svart familj i Vita Huset. Dels handlar titeln om Obama som person. Hans enigmatiska personlighet genomsyras mer än något annat av viljan att bygga broar mellan oliktänkande. ”Medlande är själva utgångspunkten för hans personlighet”, skriver Remnick, och intervjuar klasskamrater från Harvard-åren som beskriver hans förmåga att förföra såväl skolans vänster som konservativa.
När Obama håller tal är hans vanligaste knep att presentera två politiska motsatser, för att sedan framställa sig själv som det rationella mittenalternativet. Det här illustreras väldigt konkret när Obama placerar två telepromptrar till höger och vänster om sitt talarpodie, så att hans blick kan vandra från den ena sidan till den andra, för att slutligen landa i mitten – på TV-tittaren – när han leverar sitt eget budskap, sin egen rationella lösning. Retoriskt positionerar sig Obama alltid som en bro mellan två ideologiska motpoler.
Remnick är också övertygande i beskrivningen av hur Obamas uppväxt i etniskt heterogena miljöer – Honolulu, norra Manhattan, Cambridge, Chicagos Hyde Park – präglade hans roll som medlare, politiskt, kulturellt och socialt.

Men den mest bokstavliga innebörden av ”The bridge” är Edmund Pettus Bridge i Alabama, där ett demonstrationståg av medborgarrättsaktivister marscherade i protest mot segregationen, den 7 mars 1965. De kom aldrig över bron, utan sprejades ner av tårgas och vattenkanoner från polisen och vita motdemonstranter. Det var den gamla sydstatsrasismens sista suck. Bara några dagar senare skrev president Lyndon B Johnson under Voting Rights Act, som formellt förbjöd det systematiska röstförtrycket av svarta i Södern.

Fyrtio år senare gör Barack Obama ett slags symbolisk promenad över en liknande bro, som landets första svarta president.
Om jag saknar något i ”The bridge” så är det en djupare analys av Obamas roll i USA just nu. Att förklara vår samtid är i vanliga fall Remnicks stora styrka, men den här berättelsen slutar i stort sett vid Obamas valseger.

När Obama blev president spådde många självutnämnda experter att Obama-bubblan snart skulle spricka, att han skulle göra oss enormt besvikna. Men på många sätt har Obama faktiskt levt upp till förväntningarna. Under sitt första år som president har Obama påbörjat en väg väg ut ur USA:s tre mest alarmerande kriser: finanskrisen (genom det enorma stimulanspaket), sjukvårdskrisen (genom den historiska triumfen med sjukförsäkringsreformen) och till sist den djupa krisen för landets internationella anseende, genom att omedelbart förändra tonläget i utrikespolitiken.
Det Obama däremot inte lyckats med är ett av hans viktigaste vallöften, och ett av den här bokens underliggande teman: att utgöra en bro mellan USA:s två politiska poler, mellan de vänsterliberala i storstäderna och de konservativa på landsbygden och i södern.
Det var med detta löfte han lanserades som politisk supertstjärna 2004, med sitt tal om att ena Amerika. Men 2010 är USA mer polariserat än någonsin.

På bokens sista sidor sitter Remnick och Obama i Ovala Rummet och konversationen glider in på den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, som mobiliserat högljudda protester mot Obama.
Obama ser Tea Party-rörelsen som ett tecken på att USA håller på att förändras. ”USA utvecklas och ibland gör den utveckligen ont”, säger han.
Obama utvecklar resonemanget i en avslutande monolog som präglas av hans typiska självmedvetenhet – Obama pratar om Obama med samma analytiska skärpa som Remnick. Han är den första presidenten som uttrycker sig som en New Yorker-journalist.
”Ingen kan inbilla sig att min valseger innebär att rasproblemen plötsligt är över i USA. Den antyder att vi har gjort framsteg, men det var framsteg som föregick min presidentkandidatur. /…/ Det finns de som inte tycker om den förändringen. De tror att den kommer att försämra deras situation. Jag har överseende med rädslan för förändring för jag tror att, om du är mänsklig, så känner du igen den rädslan i dig själv”.
Även när han talar om Tea Party-rörelsen låter han som en medlare – han kan inte låta bli att försöka bygga ännu en bro.

”Svenska journalister är oroliga över att vi ska importera USA:s högljudda åsiktsjournalistik. Efter nio år i USA delar jag de farhågorna. Det sista jag vill är att svenska medier anammar den gapighet som dominerar Fox News och MSNBC.
Men kanske bör vi också akta oss för att importera ett mer subtilt problem från USA: den falska objektiviteten.
Bakom 2000-talets två största journalistiska haverier i USA, Irakkriget och finanskrisen, stod inte de åsiktsjournalister som var tydliga i sina ståndpunkter – och ofta kan viftas bort som simpla tyckare – utan den ”balanserade” journalistiken som flödade ut från de mest seriösa mediekanalerna.”

”Maktens stenografer”, Aftonbladet.

”Two days after the terrible earthquake in Haiti in January, I met one of the brightest men currenty working in the US government: Alec Ross, the senior advisor for technology for Hillary Clinton at the US State Department.
With a grave facial expression, Mr. Ross told me about the huge amount of work the State Department expected to do to help the millions suffering the devastation in Haiti. But then he said something hopeful:
”For me, this earthquake will also be remembered as the moment when I realized the potential for social media and new technology to change the world for the better.”
Mr. Ross told me an astonishing fact: in the 48 hours after the earthquake, more than $2 million was raised to the Red Cross thanks to donation efforts on Facebook and Twitter. A week later, president Obama said $20 million had been raised thanks to social media.

In the aftermath of the earthquake, one in seven Americans said they received information on how to donate money to Haiti through Facebook, Twitter and other social media (among Americans under 30, the number was even higher: 24%).
On the ground in Haiti, staffers from organizations like Doctors Without Borders and Partners in Health reported that Twitter had become an essential tool in getting information on rescue operations. Before any foreign journalists had arrived in Haiti, the Twitter feeds from people on the ground was the fastest way to find out about the horrible effects of the earthquake.

Internationally, there’s been many recent examples of the power of social media. We’ve seen Twitter play an important role in shaping popular protest movements in Iran and Moldova. For activists and dissidents in China, Burma, Egypt and Belarus, blogs and social media have become indispensable tools – the 21st century equivalent of the power of Xerox and fax machines to spread information behind the Iron Wall in the 1980′s.

Personally, I realized the enormous political potential of internet based movements when I spent two years travelling around the US to report on Barack Obama’s campaign for president. I met hundreds of volunteers who had never worked for a political campaign before, but was now organizing meetings, canvassing and rallies online. Obama raised more than $500 million online, mobilized 2 million volunteers and registered 13 million supporters on his e-mail list.

Often when I go to Europe, people ask me if something like the movement the Obama campaign created online could ever be done there. Skeptics say ”no” without much hesitation. They point out that Europe does not have America’s spirit of volunteerism and civic engagement. As far back as the 1830s, Alexis de Tocqueville argued that the American people’s willingness to organize voluntarily was unique in the world.
But in fact, the America that Tocqueville observed almost 200 years ago has been gone for a long time. For many decades, American volunteerism was in heavy decline. In the landmark book ”Bowling alone”, political scientist Robert Putnam portrayed a country where the citizens had grown isolated and apathetic.
What the Obama campaign was able to do, with a little help from the internet, was to revive the spirit of volunteerism in America. In the election of 2008, voter turnout was the highest since 1964. More Americans than ever – particularly young Americans – now volunteer for orgazinations like Teach for America, Americorps and Doctors Without Borders.
In severe recessions, people usually become more selfish. But this time, in large part thanks to social media and new internet tools, millions of Americans instead decided to help each other, through volunteering.

The power of social media and new internet tools are hardly limited to party or ideology.
When the Republican Scott Brown surprisingly won a Senate election in Massachusetts in January, social media was crucial. For example, his campaign developed an iPhone application called Walking Edge, which combined GPS navigation and Google Maps to make it possible for volunteers to walk down the street and see which doors they should knock to find potential Republican voters. Connecting like minded people has never been easier.

Here in New York, Mayor Michael Bloomberg certainly knows the power of social media. He spent $12 million on digital media ads, when running for his third term as mayor, the most that’s ever been spent on a mayoral campaign.

Obviously, there’s also a dark side to social media. Dictators can use it to track dissidents and free speech activists. Extremists and conspiracy theorists, often expelled from the popular debate, have a tendency to embrace the latest technological tools. If used unwisely, social media can simply be a waste of time.

But as shown in the past couple of years, Twitter and Facebook, blogs and clever smartphone applications can also be used to inspire young people to engage politically, to mobilize big social movements and, literally, to save lives in emergencies.
In the decade that has just begun, the internet will play a more important role than ever in shaping our lives and our democracy. Let’s make sure that role becomes as positive as possible.”

Published in the Swedish-American Chamber of Commerce monthly magazine.