Den nya vänsterpopulismen i USA (Sydsvenskan, oktober 2011)


Demonstration anordnad av Rebuild the American Dream & Occupy Wall Street, Washington DC, oktober 2011.

När de första Occupy Wall Street-protesterna organiserades i september var det många i USA:s progressiva etablissemang som höll sig på avstånd.

Det är inte svårt att förstå varför. När jag först besökte Zuccotti Park på nedre Manhattan, där demonstranterna bosatt sig i tält för att bokstavligen ”ockupera” Manhattans finansdistrikt, träffade jag förvisso en och annan vältalig ung aktivist, men det vimlade också av de mer fantasifulla inslagen i USA:s radikala ytterkanter. Där fanns konspirationsteorier om att terrorattackerna 2001 var ett ”insiderjobb”. Där fanns såväl en samling maoister från USA:s Revolutionary Communist Party, som ett sällskap supportrar av den libertarianske republikanen Ron Paul, långt bort på den andra sidan av den politiska skalan. När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna. Den enorma energi som tidigare under året hade mobiliserats i opposition mot republikanernas konservativa reformer i Wisconsin kanaliserades till nedre Manhattan. Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal. Hela USA:s brokiga majoritet av minoriteter ville vara med: feministorganisationer, antikrigsorganisationer från höger och vänster, hbt-aktivister, miljökämpar, den katolska vänstern, organisationer som representerar latinamerikaner, svarta, asiater och rörelsehindrade.

Man backades även upp av väns terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Läs hela artikeln.

About these ads

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s