Den mest konstruktiva debatten om republikanernas pånyttfödelse förs varken inom partiet eller i de traditionella konservativa medierna, utan bland en ny generation debattörer och journalister på nätet.
De flesta politiska analytiker i USA är överens om två saker.
Det ena är att framtiden för republikanerna ser mörk ut. Det andra är att de som förutspår USA:s politiska framtid oftast har fel.
I de senaste två valen har demokraterna förvisso vunnit både Vita Huset och stora majoriteter i kongressen. Landets demografiska trender tyder också på en växande majoritet för dem. Unga amerikaner stöder demokraterna mer än någon generation sedan 1960-talet. Republikanernas väljarbas av vita män och familjer på landsbygden blir en allt mindre del av befolkningen jämfört med etniska minoriteter – i synnerhet latinamerikaner – och storstadsbor. Internt har partiet präglats av destruktiva gräl och flera av de karismatiska politiker som förväntades bli partiets nya stjärnor har fått mörkare framtidsutsikter under året. I takt med att partiet har krympt har väljarbasen blivit mer extrem. Sedan Barack Obama blev president har den kontroversielle och djupt polariserande radioprogramledaren Rush Limbaugh – ett slags republikansk Michael Moore, som nyligen kallade Obamas sjukvårdsplan ”nazism” – sakta men säkert etablerat sig som ett slags inofficiell ledare för republikanerna.
Men samtidigt har det uppstått en konstruktiv, intelligent debatt om republikanernas pånyttfödelse bland en ny generation unga republikaner på nätet. Det är en sakkunnig minoritet som medvetet försöker utveckla ett alternativ till populismen som präglar mycket av den konservativa debatten i massmedier.
David Brooks på New York Times kallar dem ”en ny våg okonventionella republikaner” och gemensamt har de en ambition att förändra tre grundläggande egenskaper hos republikanerna på 2000-talet.
Dels vill de förändra partiets image – det kan inte längre vara ett parti enbart för vita familjer på landsbygden.
Dels vill de förändra det konservativa debattklimatet – den gapiga populism som präglar kabelnyheter och talk radio bör ersättas av en sansad, saklig, ideologisk diskussion som främst förs på nätet.
Till sist vill de förstås förändra och modernisera partiets politik, i allt från klimatfrågor och invandringsfrågor till homosexuellas rättigheter, samtidigt som de inte vill rucka på kärnfrågor om fri marknad och ett starkt försvar.
En av de mest omtalade böckerna om republikansk förnyelse de senaste åren heter ”Grand new party” (en referens till att reublikanerna kallas ”Grand old party”) och är skriven av Reihan Salam och Ross Douthat, två unga republikaner som först etablerade sig som bloggare.
När jag ringer upp Reihan Salam pratar han främst om frågor som man annars förknippar med demokraterna – arbetslöshet, fattigdom, skolor, sjukvård. Han föreslår att republikanerna borde studera de svenska moderaterna för att lära sig hur de ska komma tillbaka.
– Republikanerna måste göra arbetslösheten till sin viktigaste fråga, precis som Margret Thatcher gjorde 1979 och Fredrik Reinfeldt gjorde i Sverige i det senaste valet. Både Thatcher och Reinfeldt lyckades ta vänsterns styrka och göra till sin egen, genom att framställa den privata sektorn som lösningen på arbetslösheten. Det är precis det USA behöver nu, säger Salam.
Som förebild nämner han den klassiska kampanjaffisch som Thatcher använde 1979, med en bild på en oändlig kö till arbetsförmedlingen och rubriken ”Labour isn’t working”.
– Republikanerna måste helt enkelt lära sig att spela på vänsterns planhalva. Hela USA har flyttat lite till vänster med Obama, men högern kan fortfarande vinna val så länge de kan anpassa sig till det. Se exempelvis på sjukvården i USA. Den kombinerar just nu det värsta med korrupt kapitalism och det värsta med statlig byråkrati. Men istället för att diskutera hur sjukvården kan förbättras genom den fria marknaden försöker republikanerna stå ivägen för någon reform överhuvudtaget.
Han är bekymrad över hur dåliga republikanerna varit på att presentera konstruktiva, sakpolitiska förslag, trots att det finns sådana. Exempelvis vill Salam att republikanerna ska bli invandrarnas parti, att de ska uppmuntra till entreprenörskap och småföretagande bland nyanlända familjer (själv är han barn till invandrare från Bangladesh och uppvuxen i Brooklyn), vilket han ser som en av de fundamentala styrkorna med den amerikanska modellen. Han tycker att den utbredda fattigdomen bland amerikanska barn är akut och vill se en reform av skolsystemet, men i dag är ett republikanskt förslag om exempelvis skolpeng otänkbart på grund av de mäktiga lärarfackförbunden som enligt Salam står i vägen för förnyelse. Han hoppas även på en sjukvårdsreform som i första hand prioriterar valfrihet och patienträttigheter och berömmer den republikanska kongressledamoten Paul Ryans förslag ”Patient choice act”, som till skillnad från Obamas förslag inte omdelbart ökar budgetunderskottet.
Salam lägger en del av skulden för den osakliga sjukvårdsdebatten på det rådande medieklimatet.
– Många av de konservativa debattörer som uttalar sig i massmedierna har en kylig distans till sakfrågor. De tror inte att regeringen kan fixa våra problem, så de är inte ens intresserade av att diskutera dem. Jag råkar vara en konservativ som tycker att sådana diskussioner är väldigt viktiga och jag tror att allt fler unga republikaner tänker likadant. Obama har lyckats höja statusen för att jobba med politik överhuvudtaget och många ambitiösa ungdomar som tidigare skulle ha siktat på näringslivet eller kreativa yrken söker sig nu till politiken. Många av dem har konservativa eller libertarianska värderingar och vi måste bli bättre på att ta tillvara på dem.
David Frum på konservativa American Enterprise Institute har precis som Reihan Salam tröttnat på det antiintellektuella grälande som präglar den konservativa debatten. I hopp om en mer civiliserad debatt har Frum startat sajten New Majority, där han tillsammans med ett dussintal andra konservativa debattörer kommenterar politiska dagsfrågor. Han skrev nyligen en uppmärksammad artikel i Newsweek med rubriken ”Rush Limbaugh har fel”, där han uppmuntrade republikanska politiker att ta avstånd från Limbaughs polariserande retorik.
Frum hävdar att Barack Obama och hans stabschef Rahm Emanuel aktivt försökt förvandla Rush Limbaugh till republikanernas inofficiella ledare, i ett försök att få republikanerna att framstå som extremister.
– De fungerar numera i symbios varandra, ju mer populär Obama blir desto mer populär blir Limbaugh. Ju mer republikanerna krymper, desto mer extrema blir de som är kvar i partiet, vilket gör dem mer mottagliga för Limbaughs retorik. Men det är vansinne att låta den falangen ta över partiet, säger Frum.
Den flitige konservativa bloggaren Conor Friedersdorf är redaktör för The American Scene, en konservativ sajt för diskussioner om politik och kultur. Han delar Frums ambition att skapa ett mer sakligt, konservativt debattklimat och menar att de gamla megafonerna för republikanska idéer – Wall Street Journals ledarsida, magasin som Weekly Standard och National Review – förlorat både sin styrka och sin trovärdighet.
– I stort sett all relevant diskussion om sakfrågor sker numera på bloggarna, säger Friedersdorf.
För att ha en chans att bli ett majoritetsparti på 2000-talet tror Friedersdort att republikanerna måste överge det som kallas ”kulturkriget”, den kamp mot liberal ”elit” och kosmopolitiska värderingar som påbörjades av Richard Nixon, levde vidare med Newt Gingrichs socialkonservatism på 1990-talet och med George W Bush och Sarah Palins på senare år. Enligt Friedersdorf har kulturkriget blivit så meningslöst att det numera går ut på att komma med ”korkade attacker mot demokraterna för att de äter dijonsenap”.
– Det vimlar av unga, välutbildade, moderata väljare i storstäderna som har libertarianska snarare än socialkonservativa värderingar. Men just nu tycker de att republikaner verkar läskiga, så det röstar på demokraterna, säger Friedersdorf.
Under Bushs tid i Vita Huset skrämde republikanerna bort många libertarianer från partiet. Men nu verkar många av dem
känna en växande oro över president Obama.
Kerry Howley, en av redaktörerna på libertarianska Reason, räknar upp ett dussintal punkter där hon är missnöjd med Obama – från sjukvårdsplanen och det uråldriga ”kriget mot droger” till det enorma budgetunderskottet.
– Om republikanerna kan bevisa att de menar allvar med att minska budgetunderskottet och dessutom tona ner en del av den socialkonservativa agendan tror jag att de de kan attrahera många av de libertarianer de skrämde iväg under Bush, säger Howley.
David Frum menar att en rörelse mot mitten i invandrings- och kulturella frågor inte behöver betyda att partiet överger sina principer. Han insisterar på att den grundläggande, marknadsliberala kärnan i partiet fortfarande är lika populär som den var innan finanskraschen. Precis som Reihan Salam tycker han att arbetslösheten bör dominera den politiska debatten framöver. Han har redan nu en republikansk kampanjslogan för kongressvalet 2010: ”För mycket skulder, för lite jobb”.
– Amerikaner är inte särskilt engagerade i abstrakta, ideologiska diskussioner. De bryr sig mer om resultat. Problemet med Obamas ekonomiska politik hittills är att den inte fört med sig några märkbara positiva förändringar för vanliga amerikaner. Republikanernas idéer i ekonomiska kärnfrågor är fortfarande populära. Det sitter ett motstånd till statligt inflytande i amerikanernas ryggrad och om Obama skulle få för sig något annat kommer han få en kalldusch.
Publicerad i tidningen Neo, våren 2009.
Martin Gelin 