Medlaren – om David Remnicks Obama-biografi ”The Bridge” (DN, maj 2010)

Obama i Chicago, 1988.

David Remnick ”The Bridge – The Life and Rise of Barack Obama” (Knopf)

Det fanns två grundläggande motsättningar i Barack Obamas presidentkampanj.
Den första handlade om kontrasten mellan hans passionerade kampanjretorik och hans pragmatiska mittenpolitik.
Den andra handlade om hans hudfärg.
Dels visste Obama att det var omöjligt att vinna valet om medierna pratade för mycket om att han var svart. Samtidigt lyckades hans presidentkampanj hämta en enorm kraft just från den historiska potentialen i hans kandidatur.
Obamas rådgivare David Axelrod hade lång erfarenhet av att presentera svarta politiker på ett sätt som gjorde dem attraktiva för vita väljare. Hemligheten var att göra den historiska potentialen i Obamas kampanj till ett implicit budskap. På diffusa ord som ”hopp” och ”förändring” kunde folket inte bara projicera drömmar om en bättre politik, utan även drömmen om att USA var redo att rösta fram en svart president.
Den amerikanska journalisten David Remnick har analyserat Obamas plats i det raskänsliga USA mer nyanserat än någon annan. Remnick lyssnade lite mer noggrant på Obamas tal, läste mellan raderna i Obamas retorik, och upptäckte ständiga referenser till den historiska innebörden i en valseger för Obama. När Obama pratade om att allt var möjligt i ”den osannolika berättelse som är Amerika” förkroppsligade han sitt eget budskap.

David Remnick var Moskva-korrespondent för Washington Post när Sovjetunionen kollapsade och pulitzerbelönades för sin bok om det, ”Lenin’s tomb”. Han har en viss pondus när han nu påstår att Obamas valseger var historiskt jämförbar med vad han såg i Moskva.
Sedan 1998 har Remnick varit redaktör för The New Yorker och i ”The Bridge” gör han den gedigna research som tidningen förknippas med. Han har vänt på alla stenar, gjort 233 intervjuer – han pratade med Obamas pakistanska collegerumskamrat, som muttrar över hans musiksmak (medioker mjukjazz), och med Obamas pappas kenyanska släktingar, som ifrågasätter sanningshalten i Obamas populära berättelse om att pappan var en fattig getherde (han var kock, ägde mark och fick sedemera ett stipendie att flyga till USA och studera vid Harvard). Det är många stora och små Obama-myter som punkteras i boken.

Ambitionen i ”The Bridge” är att skildra Obamas resa som ett slags bro mellan USA:s rasistiska förflutna och en mer tolerant samtid. Det är en ambitiös bok som har mer gemensamt med Robert Caros Lyndon B Johnson-trilogi än de mer triviala kampanjböckerna som hittills kommit i USA.
Att använda broar som metaforer är en litterär kliché, men Remnick har sina poänger med att kalla boken ”The Bridge”. Dels handlar det om att Obama utgör en bro mellan medborgarrättsrörelsen drömmar på 1960-talet och vår nutid, med en svart familj i Vita Huset. Dels handlar titeln om Obama som person. Hans enigmatiska personlighet genomsyras mer än något annat av viljan att bygga broar mellan oliktänkande. ”Medlande är själva utgångspunkten för hans personlighet”, skriver Remnick, och intervjuar klasskamrater från Harvard-åren som beskriver hans förmåga att förföra såväl skolans vänster som konservativa.
När Obama håller tal är hans vanligaste knep att presentera två politiska motsatser, för att sedan framställa sig själv som det rationella mittenalternativet. Det här illustreras väldigt konkret när Obama placerar två telepromptrar till höger och vänster om sitt talarpodie, så att hans blick kan vandra från den ena sidan till den andra, för att slutligen landa i mitten – på TV-tittaren – när han leverar sitt eget budskap, sin egen rationella lösning. Retoriskt positionerar sig Obama alltid som en bro mellan två ideologiska motpoler.
Remnick är också övertygande i beskrivningen av hur Obamas uppväxt i etniskt heterogena miljöer – Honolulu, norra Manhattan, Cambridge, Chicagos Hyde Park – präglade hans roll som medlare, politiskt, kulturellt och socialt.

Men den mest bokstavliga innebörden av ”The bridge” är Edmund Pettus Bridge i Alabama, där ett demonstrationståg av medborgarrättsaktivister marscherade i protest mot segregationen, den 7 mars 1965. De kom aldrig över bron, utan sprejades ner av tårgas och vattenkanoner från polisen och vita motdemonstranter. Det var den gamla sydstatsrasismens sista suck. Bara några dagar senare skrev president Lyndon B Johnson under Voting Rights Act, som formellt förbjöd det systematiska röstförtrycket av svarta i Södern.

Fyrtio år senare gör Barack Obama ett slags symbolisk promenad över en liknande bro, som landets första svarta president.
Om jag saknar något i ”The bridge” så är det en djupare analys av Obamas roll i USA just nu. Att förklara vår samtid är i vanliga fall Remnicks stora styrka, men den här berättelsen slutar i stort sett vid Obamas valseger.

När Obama blev president spådde många självutnämnda experter att Obama-bubblan snart skulle spricka, att han skulle göra oss enormt besvikna. Men på många sätt har Obama faktiskt levt upp till förväntningarna. Under sitt första år som president har Obama påbörjat en väg väg ut ur USA:s tre mest alarmerande kriser: finanskrisen (genom det enorma stimulanspaket), sjukvårdskrisen (genom den historiska triumfen med sjukförsäkringsreformen) och till sist den djupa krisen för landets internationella anseende, genom att omedelbart förändra tonläget i utrikespolitiken.
Det Obama däremot inte lyckats med är ett av hans viktigaste vallöften, och ett av den här bokens underliggande teman: att utgöra en bro mellan USA:s två politiska poler, mellan de vänsterliberala i storstäderna och de konservativa på landsbygden och i södern.
Det var med detta löfte han lanserades som politisk supertstjärna 2004, med sitt tal om att ena Amerika. Men 2010 är USA mer polariserat än någonsin.

På bokens sista sidor sitter Remnick och Obama i Ovala Rummet och konversationen glider in på den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, som mobiliserat högljudda protester mot Obama.
Obama ser Tea Party-rörelsen som ett tecken på att USA håller på att förändras. ”USA utvecklas och ibland gör den utveckligen ont”, säger han.
Obama utvecklar resonemanget i en avslutande monolog som präglas av hans typiska självmedvetenhet – Obama pratar om Obama med samma analytiska skärpa som Remnick. Han är den första presidenten som uttrycker sig som en New Yorker-journalist.
”Ingen kan inbilla sig att min valseger innebär att rasproblemen plötsligt är över i USA. Den antyder att vi har gjort framsteg, men det var framsteg som föregick min presidentkandidatur. /…/ Det finns de som inte tycker om den förändringen. De tror att den kommer att försämra deras situation. Jag har överseende med rädslan för förändring för jag tror att, om du är mänsklig, så känner du igen den rädslan i dig själv”.
Även när han talar om Tea Party-rörelsen låter han som en medlare – han kan inte låta bli att försöka bygga ännu en bro.