På gränsen – om invandrarfientlighet i Arizona (Café, januari 2010)

[Jag besökte Arizona hösten 2009 för att skriva ett par olika reportage om delstatens politiska turbulens. Detta är ett en artikel som ursprungligen publicerades i Café, januari 2010. I samband med attentatet i Arizona i januari 2011 lade jag upp texten här.]

På kvällarna, när solnedgången får hela Arizonas landskap att bada i lila och rosa färger, föredrar Glenn Spencer att sitta på sin veranda och titta på små kolibrier.
I taket till hans verandra hänger två små behållare med illröd nektar och med jämna mellanrum surrar det förbi en liten kolibri och tar sig en klunk.
De små fåglarnas stillsamma hummande överröstas dock av Glenn Spencers avancerade högtalarsystem, som spelar Wagner så att det dånar ut över Arizonas öppna terräng. Nedanför verandan sitter det sex stora schäfrar och gläfser lite avmätt.
Till höger om Glenns solstol ligger en trave med böcker om kolibrier, till vänster ligger en olivgrön militärkikare med mörkersikt.
Om det är en fin kväll med klar sikt tar Glenn fram kikaren och spanar efter illegala invandrare som springer runt i den snåriga terrängen som omger ranchen.
– Häromveckan fick jag syn på ett gäng mexikaner som sprang där borta, så jag stoppade dem. Det visade sig att de smugglade knark, så de erbjöd mig 40 000 dollar för att låta dem gå fria, säger Glenn.

Glenn nekade deras mutförsök och gjorde i stället vad han brukar göra när han får syn på illegala invandrare som inkräktar på hans mark: han ringde till myndigheterna, som skickade dit gränsvakter och arresterade männen.
Glenn Spencer äger det här landet, ett par hektar i ett avlångt streck längs Arizonas gräns till Mexiko. Han har bott här i åtta år och tillbringar större delen av sina dagar med att bygga förarlösa flygplan – så kallade drones – för att bevaka gränsen, som bara ligger några hundra meter från hans ranch.
– Jag kom hit med ändamålet att använda teknologi för att se till att folk får veta vad som försigår vid våra gränser, säger han.

Ett stenkast från ranchen har han ett slags hangar där två unga män hjälper honom att bygga flygplanen som övervakar gränsen.
Ett alldeles nybyggt plan har döpts till ”Border Hawk”. Det är utrustat med värmekamera och GPS och kan sända film live på nätet. Glenn gestikulerar belåtet med armen över sina flygplan, eller som han kallar dem: ”mina söta små leksaker”.
– I år har Homeland Security börjat bygga sådana här drones. De kostar fem miljoner dollar styck. Jag bygger mina för 50 000 dollar och får bättre resultat.

Vi promenerar runt i hangaren och jag frågar Glenn vad han hoppas uppnå med detta. Han stannar plötsligt upp och slår ut med armarna och höjer rösten entusiastiskt:
– Vi har redan sett fantastiska resultat! Flera tusen invandrare har gripits, tack vare mina flygplan. Vi har uträttat mirakel.

Glenn Spencer är en artig, karismatisk man med den naturliga pondus som extremt välbärgade män i övre medelåldern brukar ha. Han växte upp i södra Kalifornien, utbildade sig som systemvetare och arbetade i den amerikanska armén i Vietnam i fyra år. Därefter följde några decennier i den mer lukrativa oljeindustrin – Chevron och Exxon – där han tjänade tillräckligt mycket pengar för att kunna dra sig tillbaka och ägna sig åt sin hobby på heltid.
– Jag förtidspensionerade mig för åtta år sedan. På grund av det här, säger han.

”Det här” syftar på den illegala invandringen. Detta intresse tog så mycket tid och energi för Glenn att han inte längre kunde sköta sitt jobb. Han försökte starta en egen organisation för att bekämpa invandringen i Kalifornen, men fick inte det stöd han hoppats på. I stället sökte han sig till Arizona, där det redan fanns en infrastruktur för organisationer som bekämpar invandring. Sommaren 2002 arrangerade Glenn tillsammans med John Tanto, en ökänd vit makt-aktivist från Arizona, en konferens med namnet ”Fun in the sun” i Sierra Vista, Arizona. Bland de inbjudna gästerna fanns bland annat Arizona-falangen av Imperial Wizards of Ku Klux Klan. Ett av föredragen på konferensen uppmanade organisationerna att börja placera ut landminor längs den mexikanska gränsen.

Glenn Spencer, på sin ranch vid den mexikanska gränsen (i bakgrunden fotografen Chris Maluszynski).

Glenns ranch ligger bara några hundra meter från muren som skiljer Arizona från Mexiko. Han tar sin lilla beach buggy dit och vi följer efter i bilen. Själva muren är en till synes oändlig rad av fem och en halv meter höga järnpålar som står tätt ihop. De ringlar sig bort mot horisonten, upp för Arizonas berg, så långt ögat kan nå.

När vi promenerar längs med gränsen blir det tyst i några sekunder och plötsligt säger Glenn oombedd:
– Jag är inte rasist. Jag har jobbat med indianer, jag har jobbat med judar. Hey, en av mina bästa vänner i high school var en jude. Jag har till och med bilder på oss som jag kan visa.

Mellanrummet mellan järnpålarna i muren är precis så stort att man kan sträcka igenom handen – men en människa, eller en bäbis, skulle aldrig komma igenom. På den amerikanska nationadagen 4:e juli förra året gick Glenn och ett dussintal likasinnade hit med 3000 små amerikanska pappersflaggor. De fäste flaggorna i buskarna på andra sidan muren. På varje flagga står ett kort patriotiskt budskap: ”Säkra gränsen!”, ”Låt Amerika förbli amerikanskt!”

Hemma i Glenns ranch får vi besöka högkvarteret för hans organisation, American Border Patrol (ett namn som låter officiellt, men som inte har något att göra med federala myndigheter). På väg in till rummet hänger ett fotografi som ser ut att vara urklippt ur en dagstidning. Rubriken och bildtexten är borta, men bilden talar för sig själv – det är ett dussintal mexikanska pojkar, som går i ett led, med handklovar, omringade av gränsvakter.
Högkvarteret är ett stort rum med fem datorskärmar i en halvcirkel, som ett kontrollrum för folk som spanar efter UFO:n i en Hollywood-film. I mitten står en platt-TV som visar Fox News, ovanför hänger ett CIA-sigill på väggen.
På datorskärmarna visar Glenn stolt upp resultatet av sina åtta år som frivillig gränsövervakare och flygplansbyggare.
– Det här är mycket bättre än något som regeringen åstadkommit, säger han.

Han har gjort den mest noggranna kartläggning av den mexikanska gränsen som existerar i USA. Med hjälp av sina förarlösa flygplan, deras GPS-system och avancerade kameror, kan han visa upp högupplösta, tredimensionellla närbilder av i stort sett varje centimeter av muren, från Kalifornien til Texas. Målsättningen är att bevisa för Homeland Security – myndigheten som bär huvudansvaret för USA:s gränser – att de inte sköter sitt jobb ordentligt. Glenn Spencer tolererar nämligen inte att det fortsätter komma hit mexikaner, illegalt.
På väg ut presenterar han oss för Liz, hans hushållerska.
– Som ni kan se är hon inte mexikan.

***

Den 30 maj i år stormade tre medlemmar i organisationen Minutemen American Defense ett hus som tillhörde den mexikanskamerikanska famijen Flores i Sierra Vista, bara några kilometer från Glenn Spencers ranch.
Shawna Forde, Jason Eugene Bush och Albert Robert Gaxiola pepprade hela familjen med skott – de sköt familjens mamma Gina, pappa Raul och deras nioåriga dotter Brisenia. Gina var den enda som överlevde.
Shawna Forde greps några dagar senare, hemma hos Glenn Spencer.

Veckan då vi besöker Glenn Spencer i Sierra Vista – drygt tre månader efter morden – har The Minutemen, American Border Patrol och ett tiotal andra organisationer som bekämpar illegal invandring ett gruppmöte här.
Samlingsplatsen är en husvagnspark som ligger någon kilometer från gränsen till Mexiko. Man kan se en skymt av den långa gränsmuren i horisonten.
Vi möts av en kortväxt, tanig äldre man, med en vänlig röst och pigga ögon bakom stålbågade glasögon. Han saknar i stort sett alla tänder i underkäken. Han heter Lee Robinson, men alla kallar honom ”Radar”, eftersom han är expert på radiokommunkation.
”Radar” är medlem i Patriots Border Alliance – grupptillhörigheten är viktig här, då det vimlar av interna konflikter mellan de olika organisationerna – och han har rest hit från Colorado, nästan hundra mil, i en gammal skåpbil som är proppfull med radioutrustning.
Han har även en kikare som kan se i mörker.
– Jag kan se en och en halv mil även när det är kolsvart. Om jag får syn på någon invandrare med tio kilo kokain på sig som kommer springande genom öknen, då är det klart att jag rapporterar honom. Det har dött 11 000 personer i drogkriget här vid gränsen, det är vårt ansvar att se till att inte fler dör, säger ”Radar”.

Av det tjugotal frivilliga gränsövervakare som samlats den här morgonen är ”Radar” en av veteranerna. Han vet hur man undviker nybörjarnas misstag.
– De tror att man ska sitta och vakta precis vid gränsen, så att ingen smiter över. Men det är poänglöst, för då väntar bara mexikanerna tills man har försvunnit. Knepet är att sitta ett par kilometer från gränsen så att man kan fånga dem när de redan smitit över.

Roger Thomas, som åkt hit från Kansas City, drygt 150 mil, är med i en annan grupp med ett snarlikt namn, Border Patrol Alliance, säger att man måste sprida ut volontärerna.
– Några måste vara här nere och vakta vid muren. Men jag föredrar att sitta uppe på berget, för det är där de flesta försöker smita igenom.

Jag ber dem förklara vad de här olika grupperna har gemensamt.
– Det handlar inte om mexikaner. Vi är inte rasister. Det handlar om illegal invandring. Det finns invandrare från 143 olika länder som är i USA illegalt. De tar våra jobb, du ser det nu när amerikaner står i köer runt kvarteret till arbetsförmedlingar, medan invandrarna jobbar svart. De fyller våra sjukhus, trots att vi amerikaner inte får plats. I Kalifornien har 90 sjukhus tvingats stänga i år, bara för att de är så fulla av illegala invandrare som inte kan betala. Och de tar med sig sjukdomar. Hepatit C, tuberkolos, svininfluensan.

Roger säger att han ser det som pågår just nu som en ”invasion” från Mexiko.
– För 40 år sedan skrevs det en bok i Mexiko som förklarade att de måste återerövra sydvästra delarna av USA. Planen var inte en militär aktion, utan något mycket enklare: de skulle helt enkelt bara komma hit och bosätta sig, med sina familjer, tills de var fler än oss. Det är det som händer just nu. En passiv invasion. Jag började bevaka gränserna för fyra år sedan. Då sade de att det var 12 miljoner här illegalt. Min gissning är att det är minst 40 miljoner i dag. De håller på att ruinera USA. I Kansas lägger vi 183 miljoner dollar om året på illegala invandrare, enbart för skolor och sjukhus och socialtjänster.

Men om det verkligen är 40 miljoner här, vad borde USA göra åt det?
– Skicka hem dem. Allihopa.

Hur ska det gå till rent praktiskt?
– Sluta ge dem jobb. Sluta ge dem socialbidrag. Till slut har de bara två alternativ kvar: svälta ihjäl eller åka hem.

Vi sitter i en kvav husvagn med persiennerna neddragna. Det är Roger, ”Radar” och två andra vita män i 60-årsåldern. Alla bär t-shirtar och kepsar med patriotiska motiv. Jag frågar vad de arbetar med, men det visar sig att ingen av dem har jobb.
– Mitt heltidsjobb är att försvara USA:s konstitution, säger ”Radar”.

Utanför husvagnen står Katherine Gould, en medelålders kvinna i sportiga kläder, och lutar sig mot sin minibuss. Hon ger ifrån sig ett litet jubel när vi går förbi och utbrister:
– Jag har redan fångat tre av dem i dag! Medan ni satt och babblade i den där husvagnen har jag plockat tre mexikaner.

Hon plockar upp sin mobiltelefon och berättar att hon har gränspatrullerna på kortnummer. När hon får syn på någon som hon misstänker är en illegal invandrare behöver hon bara trycka på 3:an och så dyker de upp och tar hand om dem.
– Det är som när jag sköt ett rådjur. De här andra killarna fick ingenting, utan det var bara jag som hade tur. Så jag åkte upp till dem när de satt och käkade på en fin restaurang här och så lade jag rådjuret på biltaket, knackade på fönsterrutan till restaurangen och visade dem. Där fick de så de teg.

***

Om drygt tre decennier, omkring 2042, beräknas vita amerikaner vara i minoritet i USA.
I dag utgör svarta, latinamerikaner och asiater ungefär en tredjedel av landets befolkning, men de ökar snabbt, framför allt på grund av invandringen från Mexiko och Sydamerika.
När Barack Obama vann presidentvalet i november förra året utnämnde optimistiska bedömare USA till ett land där hudfärgen inte längre spelar någon roll. USA hade blivit ”post-etniskt”, påstods det.
Men om man ser till den drastiska ökningen av rasistisk brottslighet och framväxten av nya högerextrema organisationer är det tydligt att det här är en myt. Enligt Southern Poverty Law Center, som kartlägger rasistiska grupper i USA, har de senaste åren präglats av den snabbaste tillväxten av nya rasistorganisationer sedan början av 1990-talet – senast USA hade en demokratisk president.

Mycket tyder på att rasismen i USA inte har försvunnit, utan snarare bara flyttat vidare, från svarta till latinamerikaner.
För vita amerikaner var det länge två faktorer som genererade mycket av rasismen mot svarta. Dels den höga brottsligheten i storstäderna, vilket de hanterade genom att flytta därifrån, till trygga villaförorter. Dels de välfärdsprogram som vissa vita amerikaner ansåg var alltför generösa mot svarta låginkomsttagare – men de nedmonterades under både Reagan och Clinton.
För den vita medelklass som i dagens USA, präglat av lågkonjuktur och skyhög arbetslöshet, kämpar för att behålla sina jobb, sina hus och en dräglig tillvaro är det inte längre svarta amerikaner som är skrämmande, utan latinamerikaner, och i synnerhet illegala invandare som förmodas ta dessa jobb.
Förra året gick latinamerikaner förbi svarta amerikaner på två dystra statistiska områden. Dels är det nu fler latinamerikaner än svarta i amerikanska fängelser – till stor del beror det på att många delstater i Södern blivit hårdare mot illegal invandring. Dels utsätts latinamerikaner numera för fler så kallade hatbrott än svarta i USA. 2008 var det 596 sådana brott, en ökning med nästan 20% från det föregående året.

USA är ett land byggt på invandring, men rasrelationerna i landet har alltid haft en unik prägel på grund av århundraden av slaveri.
På 2000-talet börjar dock USA präglas av en etnisk konflikt som mer liknar den i europeiska länder: en vit majoritet oroar sig för att den homogena, nationella kulturen – som ofta är en illusion – ska gå förlorad när det anländer stora invandrargrupper från andra länder, med andra värderingar.
Hela det vita Amerika har ett slags kollektiv identitetskris. Vissa vill helt enkelt inte finna sig i att de inom en snar framtid kommer att vara en etnisk minoritet som alla andra.
För dem är det inte ett tecken på framsteg att USA har en svart president – tvärtom. Det gör dem mer osäkra. Vapenförsäljningen i USA har ökat med 20% under 2009 och många rasistiska organisationer försöker sätta samband mellan Obama, rädslan för terrorister från mellanöstern och den påstådda ”invasionen” av latinamerikaner – en treenighet som skapat en frodig mark för paranoia och rasism.

De hittar likasinnade i ett medieklimat som allt mer domineras av högljudd populism. På CNN – en kanal som numera marknadsför sig som den enda ”opartiska” kabelnyhetskanalen i USA, till skillnad från liberala MSNBC och högervridna Fox News – tillbringar programledaren Lou Dobbs en timme varje vardagkväll med att kritisera illegal invandring, ofta med en fördomsfull och öppet rasistisk retorik. Han har påstått att mexikaner kommer att göra spetälska till en ny folkepidemi i USA, har kallat Condoleezza Rice ”bomullsplockare” och insinuerat att Barack Obama skulle vara en odokumenterad, illegal invandrare från Kenya.
På Fox News har den emotionella populisten Glenn Beck blivit en enorm tittarsuccé under 2009 – bland annat genom att ständigt prata om rasfrågor, illegal invandring och påstå att Barack Obama ”hatar vita människor”.

Den här typen av högljudda högerpopulister har alltid funnits i amerikansk media, men nu får deras åsikter i hög utsträckning legitimitet av det republikanska etablissemanget.
Bland högt uppsatta republikaner, i kongressen och på delstatsnivå, har det blivit vanligare med ett öppet förakt för mexikaner och illegala invandrare. Ett tydligt exempel på hur hatet mot Obama och mexikaner tenderar att flyta samman märktes när Obama nyligen höll tal inför den amerikanska kongressen. Det var ingen slump att det var just när Obama pratade om sjukvård för illegala invandrare som en republikansk kongressledamot – Joe Wilson, från South Carolina – reste sig upp och vrålade ”Du ljuger!”.
Obama ljög i själva verket inte, men Wilson gav röst åt många amerikaner som är övertygade om konspirationer mellan Obama och USA:s växande mexikanska befolkning.
En av de republikanska presidentkandidaterna förra året, Tom Tancredo, byggde hela sin kampanj på att bekämpa illegal invandring och försvara ”den västerländska civilisationen”.

På väg till Arizona fick vi höra av flera personer som följt regionens medborgargarden och rasistiska organisationer att vi måste träffa Buffalo Rick, en självutnämnd ”general” i kriget mot illegal invandring.
När man ringer till Buffalo Rick säger han på telefonsvararen: ”Det här är Buffalo Rick. Lämna ett meddelande efter tonen. Om du inte pratar engelska, lägg på!”
Han kallas för Buffalo Rick för att han ser ut som vilda västern-legenden Buffalo Bill – de har likadant skägg och samma karga ansikte. Han är en munter, karismatisk gammal man, som pratar om illegal invandring lite lättsamt och nedlåtande, som om det vore ett besvärligt fotbollslag som han skulle vilja klå upp.
Vi träffas en tidig septembermorgon utanför en diner i utkanten av Phoenix. Solen har precis letat sig upp ovanför Arizonas kullar och temperaturen är fortfarande behaglig. Han har på sig en t-shirt med texten ”Legal Arizona Worker”, med bokstäverna ”Law” – lagen – markerade.
När vi berättar att vi kommer från Sverige ser Buffalo Rick förtjust ut.
– Åh, jag förstår varför ni är här. Ni vill ta reda på hur ni ska lösa problemet med muslimer. Då har ni kommit till rätt person.

Han ger mig två små knappar med Saddam Hussein och Usama bin Ladins ansikten, med måltavlor i pannan.
Buffalo Rick är medlem i ett av de många Phoenix-baserade MC-gäng som regelbundet attackerar, förföljer och trakasserar illegala invandrare. Han berättar entusiastiskt om deras senaste ”razzia”, som de kallar utflykterna.
– Vi döpte den till ”Operation Adios Illegals”. Det finns ett stort varuhus här, på 36:e gatan, som bara anställer illegala invandrare. Varje morgon står mexikanerna utanför och väntar på att få jobb som dagavlönade, så vi åkte dit på våra hojar. Jag och tio, tolv andra. Vi behövde inte göra mer än att visa upp oss, stå och gasa lite med våra pistoler i luften, och så försvann de. De stack iväg direkt, som kackerlackor!

Inne på dinern, som drivs av en förening för krigsveteraner, har tre generationer amerikanska krigsveteraner samlats den här förmiddagen – det är de äldre veteranerna från Vietnam, de något yngre från Gulf-kriget, och så de som fortfarande är tonåringar, nyligen hemvända från Irak eller Afghanistan. En av Vietnam-veteranerna kramar vänskapligt om en ung Irak-veteran och förklarar vad som skiljer dem från varandra.
– Du vet, när man är i din ålder tänker man på sex var femte sekund. Vi gamlingar tänker bara på sex var femte minut. Resten av tiden tänker vi på att döda folk!

Alla skrattar högt åt hans skämt, men Buffalo Rick är inte mycket för småprat, så han sätter sig på en bänk utanför restaurangen och berättar om sina minnen från Vietnam-kriget. Han tillbringade tre år i den amerikanska flottan, på ett skepp utanför Vietnam. Hans starkaste minne är att skeppet regelbundet blev sprejat av amerikanska stridsplan. De trodde att det var vatten, men i efterhand blev Buffalo Rick övertygad om att det var Agent Orange – den kemikalie som amerikanska armén använde i kriget.
I slutet av 1990-talet uppsökte Buffalo Rick läkarhjälp för smärtor i benet, och det visade sig att han hade cancer, sannolikt orsakad av Agent Orange.
– De sade att jag borde ha opererats tio år tidigare. Men i krigsveteranernas sjukförsäkring ingår inga rutinkoller för cancer. Så jag gick runt med min smärta i benet, år efter år. När de väl opererade mig var tumören så här stor.

Han håller ihop båda knytnävarna så att de bildar en stor klump.
Efter operationen var Buffalo Rick rullstolsbunden i fyra år. Han kunde inte göra det han tycker bäst om i livet – åka Harley Davidson. I stället satt han hemma och läste artiklar på internet om det amerikanska sjukvårdssystemet.
– Det var då jag insåg att illegala invandrare får bättre vård än krigsveteraner. Jag gav allt för armén, jag offrade mig för mitt land, men jag fick inte ett skit tillbaka. De här mexikanerna däremot, de får mer än jag får!

Idag är Buffalo Rick pensionerad och livnär sig på bidrag för krigsveteraner, en check på 530 dollar varje månad.
– Det blir inga tjusiga restaurangbesök eller sena nätter på barerna för mig längre. Men jag har i alla fall kvar min HD. När jag sitter på den finns det inga problem i världen.

På ett av tygmärkena på Buffalo Ricks skinnväst står det ”Mexikaner kan kyssa mig i arslet”. När han gör razzior med sina kollegor är han känd för sin förmåga att urskilja illegala invandrare.
– Det är lätt att känna igen dem. De är korta och mörka, ser ut som azteker i ansiktet. De har billiga, illasittande kläder som de fått gratis av någon hjälporganisation. De är så outbildade att de knappt kan prata och så står de utanför fabrikerna och varuhusen i stora klungor och ser hjälplösa ut.

Jag frågar varför det är just mexikaner som tar upp så mycket av hans energi.
– De hotar vårt land, vårt sätt att leva. De svär och är ouppfostrade. De gör en massa brott och tar med sig sjukdomar hit från Mexiko. Som svininfluensan! Det är deras fel. Och de har en kultur som är macho, de behandlar sina fruar illa och de tycker att det är tufft att köra bil när de är packade.

Han tänder en cigarett och tittar ut över Arizonas öken.
– Jag vill att vi ska få samma rättigheter i Arizona som de har i andra delstater: att medborgare kan skjuta och arrestera illegala invandrare.

Buffalo Rick och hans vänner agerar inte i ett vakuum. När han gör sina ”razzior” får han med jämna mellanrum hjälp av Phoenix högst uppsatte slagkämpe mot illegal invandring: Sheriff Joe Arpaio.
När jag berättar för Buffalo Rick att vi ska träffa Arpaio skiner han upp: ”Du måste hälsa från mig!”

Arpaio är känd över hela USA – och även internationellt – för sin hårda behandling av brottslingar i allmänhet och sin outtröttliga jakt på illegala invandrare i synnerhet.
Vi besöker hans kontor, som ligger på nittonde våningen i en av de högsta skyskraporna i Phoenix downtown. När vi kommer in på kontoret sitter han i en intervju med en lokaltidning och Arpaio berättar för reportern – intervjun sker på högtalartelefon, med Arpaio tillbakalutad i sin rymliga skrivbordsstol – att han inte har tid att prata eftersom han har utländsk media på besök, vilket får reportern att undra varför Arpaio kan vara intressant för någon utanför Phoenix. Sheriffen svarar utan att blinka:
– För att jag är kontroversiell.

Arpaios slips är mönstrad med små amerikanska flaggor och som slipsnål har han en guldfärgad liten pistol. Hans föräldrar är från Italien och han har behållit deras italienskamerikanska slang och gester – när han inte håller med om något rycker han till med huvudet i en trumpen min och mumlar ”Eh!”. När han växte upp, i McCarthy-erans USA, drömde han om att jobba för FBI.
Under tolv år arbetade Arpaio i Mexiko med det så kallade ”Kriget mot droger”, vilket kanske har färgat hans syn på mexikanska invandrare idag. Numera är han känd som ”USA:s tuffaste sheriff”, vilket han tycker är ett så bra smeknamn att han tryckt upp det som en slogan på sin anslagstavla. Han brukar patrullera Phoenix gator till häst, med sina kollegor bakom sig i en halvcirkel, som om han var redo för öppningsscenen till en westernfilm.

Varför kallar du dig USA:s tuffaste sheriff?
– Inte USA:s tuffaste. Jag är världens tuffaste sheriff. Det handlar om hur jag sköter mina fängelser, hur jag tar hand om brottslingar. Jag daltar inte. Jag backar inte för någon.

Dina fängelser brukar kallas de värsta i USA.
– Tja, men vad betyder det? Jag har sett fängelser i Mexiko, Turkiet, Sydamerika, de är betydligt värre. Jag tycker inte att fångarna ska ha det bättre i fängelset än de hade när de var fria. Det finns en anledning att det kallas bestraffning.

Bakom Arpaio hänger en bild som ska föreställa två fångar i ett av hans ökända fängelser. De är nakna så när som på ett par rosa underbyxor.
Det är Arpaios initiativ att alla fångar i Phoenix ska fråntas sina egna kalsonger och istället tvingas ha på sig rosa underbyxor.
– Det finns två skäl till att jag införde den regeln. Det officiella skälet är att fångarna brukade sno de andra underbyxorna när de frigavs. De stoppade på sig fem par samtidigt och smugglade ut dem. Men sen har vi det riktiga skälet.

Arpaio börjar fnissa.
– Och det är att de hatar att ha på sig rosa underbyxor.

Hans ihärdiga razzior i jakt på illegala invandrare har resulterat i proppfulla fängelser i hela Phoenix. Lösningen har blivit att slå upp stora militärtält i öknen, där man huserar fångarna. På eftermiddagarna blir det ofta över 40 grader varmt i ”tältfängelserna”, och de har stött på stark kritik från organisationer som Amnesty och American Civil Liberties Union, såväl som av demokrater i kongressen.
Arpaio tycker att förnedring är en naturlig del av straffet för en fånge i Phoenix. Han har börjat klä sina fångar – av vilka ungefär en tredjedel är illegala invandrare från Mexiko – i svartvitrandiga fångdräkter, som om de vore statister i en Kalle Anka-serie, och tågar dem genom Phoenix gator.
Han ser sig själv lite nostalgiskt som en hård Vilda Västern-sheriff som inte behöver oroa sig för vad någon i Washington tycker om hans sätt att behandla fångar.
– Mina förebilder är den gamla tidens sheriffer. Jag gillar Clint Eastwood-filmerna. Jag gillar Lone Ranger. Jag gillar att rida genom stan och inse att alla känner mig, alla hälsar på mig, alla respekterar mig.

I dag har Arpaio mer än tusen stämningar på sig, och USA:s justitiedepartement har nyligen påbörjat en undersökning av Arpaio om rasbaserad diskriminering. Han fnyser när jag nämner detta.
– Det där är trams, du har läst det där någonstans på internet.

Jag påpekar att jag har läst det i Wall Street Journal och New York Times. Arpaio ilsknar till och drar ett djupt andetag.
– Well. De flesta stämningarna kommer från fängelserna. Det är gnällspikar som tycker att de blivit orättvist behandlade. Resten beror på att det är en massa politiker som försöker tjäna politiskt kapital på att bråka med mig. De ogillar vad jag gör så de tror att de kan vinna latinamerikanska röster genom att kritisera mig, fast det är helt grundlöst. Varenda stämning mot mig kommer från en demokrat. Varenda en. Sen är det ACLU och Amnesty och sådana grupper som hatar precis allt jag gör. De tycker inte att jag kan göra något rätt, säger han med en uppgiven suck.

Han ser lite bekymrad ut och börjar förbereda ett försvarstal.
– Det är många här som ser mig som en hjälte. De kallar mig patriot. De kallar mig ”Räddaren av Phoenix”. När jag går nerför gatan här blir jag stoppad av folk som vill ta en bild, de ber om min autograf. Jag vet hur det känns att vara filmstjärna.

Arpaio får något drömmande i blicken och vi inser att det börjar bli dags att runda av intervjun.
Nästa dag ska Arpaio ut på en ny razzia, berättar han. Det verkar mörkna till i hans blick igen.
– Det är inga konstigheter. Det vi gör är helt enkelt att vi stormar deras arbetsplatser.

Han sträcker ut armen, med handen som en klo:
– Och så arresterar vi dem.

***

Klockan tolv varje dag anländer ett halvdussin demonstranter som ställer sig utanför Joe Arpaios kontor för att protestera mot hans fängelser och invandringspolitik.
En av dem är Jorge Mendes, en 45-årig trebarnsfar från Phoenix-förorten Mesa, som står och håller i en skylt med texten ”Arpaio – kriminell”.
– Jag står här för att jag hoppas att mina barn ska kunna få ett bättre liv här i USA än vad jag kunde få. Jag hoppas att de ska kunna slippa diskriminering, rasism och förtryck från dårar som Arpaio, säger Mendes.

Mendes och hans vänner står i timmar i den gassande solen – den här dagen är det nästan 40 grader varmt, men nu är ändå högsommaren över. Förbipasserande bilar tutar för att visa sitt stöd.
Arpaio själv bara fnyser åt protesterna. ”ACORN pröjsar dem”, säger han, en referens till den skandalomsusande organisation som hjälper låginkomsttagare och hemlösa i USA.
Men i själva verket får de här personerna inte betalt. De är volontärer som skickats dit av Salvador Reza, en lokal community organizer som kallas för ”Arizonas Martin Luther King” av hjälporganisationerna här.

Salvador Rezas organisation heter Puente och ligger i stadsdelen Guadalupe, där nästan alla invånare har mexikansk eller latinamerikansk bakgrund. Han har sitt kontor i ett slitet enplanshus i betong. Tillsammans med sin fru Sylvia tillbringar han sina arbetsdagar med att ta emot samtal från bekymrade mexikanska invandrare som oftast vänder sig till Reza som ett sista rop på hjälp.
De organiserar även volontärgrupper som ger sig ut i Arizonas öken och hjälper uttorkade, utsvultna, frusna mexikanska familjer som tillbringat dagar och nätter i det karga landskapet, flyendes över gränsen. Jorge Mendes, som jobbar med Rezas organisation, hävdar att den typen av initiativ räddar 3-400 liv om året.
– Välkommen till ground zero för invandringsfrågan i USA, säger Salvador Reza när vi träffas.

Han visar runt på sitt kontor, som pryds av affischer på hans förebilder – Gandhi, Martin Luther King, den mexikanskamerikanske fackförbundskämpen César Chávez – och pekar på en grop i golvet som visar marken nedanför huset.
– Här finns rester från 900 år gamla bosättningar från aztekerna, säger han.

Det ringer på Salvadors mobiltelefon och det är en förtvivlad mexikansk kvinna som driver en blombutik. Hon utsattes för en av Arpaios razzior samma dag och blev av med alla sina anställda.
Salvador förklarar att Arpaios projekt är lönlöst.
– Det är ju marknadsekonomin som styr. Så länge man får bättre betalt i USA än i Mexiko kommer de fortsätta komma. Om de skickar tillbaka dem, så kommer de igen om några månader.

Vi sätter oss i hans rangliga gamla Volkswagen-buss och kör ett par kilometer genom Guadalupe i solnedgången, tills vi kommer till en liten tacotruck med en uteservering och en tv som visar mexikansk fotboll. Jag försöker bjuda Sal på middagen men personalen vägrar
ta betalt – det är nämligen tack vare Sal de är här. För några år sedan försökte sheriff Arpaio stänga alla tacotruckar i den här stadsdelen, eftersom många saknade tillstånd att servera mat. Men Reza hjälpte dem att organisera sig tillsammans och försvara sin verksamhet. Som belöning fick han deras eviga tacksamhet, samt en och annan gratis måltid.
– Hela sydvästra USA är byggt på invandring. Jordbruket, järnvägarna, de byggdes av mexikaner, kineser och filippinare. Det mexikanska folket har flera hundra år gamla rötter här. Och det finns mer än 20 olika indianstammar bara i Arizona.

Salvadors familj kom till USA från Mexiko 1961.
– På den tiden satt det skyltar på restaurangerna: ”Inga hundar eller mexikaner tillåtna här”. Om jag talade spanska i klassrummet fick jag smisk offentligt av läraren. Sylvia fick munnen tejpad med gaffatejp. Då var det okej att vara rasist. I dag är det inte socialt accepterat längre, så de sveper in det i annat, som att klaga på illegal invandring. Men det de egentligen har problem med är mexikaner.

Vad tror du det är som driver dem?
– Rädsla. Hela deras värld håller på att förändras, så de drömmer sig tillbaka till en påhittad bild av hur USA såg ut på 1950- och 60-talet. De ser mexikaner som ett folk som invaderat deras idyll, även fast det aldrig har varit så. Så de försöker isolera oss, vilket förstås bara förvärrar saken.

Den här vintern kommer Obama och demokraterna i kongressen påbörja en lång och komplicerad process för reform av invandringspolitiken i USA. Salvador Reza känner sig hoppfull inför demokraternas agenda, som han kallar mer human än den republikanska norm som dominerat de senaste åtta åren. Men han är samtidigt övertygad om att debatten kommer att öka motsättningarna mellan vita och mexikaner här i Arizona.
– Det kommer att bli våldsamt. Invandringen är en extremt polariserande fråga. Här i Phoenix är alla antingen ”för Joe” eller ”mot Joe”. När Obama drar igång invandringsdebatten är det nog risk att hela USA kommer att delas upp på det sättet.

Veckan efter vårt besök i Arizona blir sheriff Arpaio fråntagen tillståndet att arrestera illegala invandrare. Han har misskött sin auktoritet så grundligt att Homeland Security beslutat att stoppa initiativet.
Det är förmodligen bara en kort andniningspaus för de mexikanska invandrarna i Phoenix.

Publicerad i Café, januari 2010.