Kategoriarkiv: Uncategorized

Obama i Chicago, 1988.

David Remnick ”The Bridge – The Life and Rise of Barack Obama” (Knopf)

Det fanns två grundläggande motsättningar i Barack Obamas presidentkampanj.
Den första handlade om kontrasten mellan hans passionerade kampanjretorik och hans pragmatiska mittenpolitik.
Den andra handlade om hans hudfärg.
Dels visste Obama att det var omöjligt att vinna valet om medierna pratade för mycket om att han var svart. Samtidigt lyckades hans presidentkampanj hämta en enorm kraft just från den historiska potentialen i hans kandidatur.
Obamas rådgivare David Axelrod hade lång erfarenhet av att presentera svarta politiker på ett sätt som gjorde dem attraktiva för vita väljare. Hemligheten var att göra den historiska potentialen i Obamas kampanj till ett implicit budskap. På diffusa ord som ”hopp” och ”förändring” kunde folket inte bara projicera drömmar om en bättre politik, utan även drömmen om att USA var redo att rösta fram en svart president.
Den amerikanska journalisten David Remnick har analyserat Obamas plats i det raskänsliga USA mer nyanserat än någon annan. Remnick lyssnade lite mer noggrant på Obamas tal, läste mellan raderna i Obamas retorik, och upptäckte ständiga referenser till den historiska innebörden i en valseger för Obama. När Obama pratade om att allt var möjligt i ”den osannolika berättelse som är Amerika” förkroppsligade han sitt eget budskap.

David Remnick var Moskva-korrespondent för Washington Post när Sovjetunionen kollapsade och pulitzerbelönades för sin bok om det, ”Lenin’s tomb”. Han har en viss pondus när han nu påstår att Obamas valseger var historiskt jämförbar med vad han såg i Moskva.
Sedan 1998 har Remnick varit redaktör för The New Yorker och i ”The Bridge” gör han den gedigna research som tidningen förknippas med. Han har vänt på alla stenar, gjort 233 intervjuer – han pratade med Obamas pakistanska collegerumskamrat, som muttrar över hans musiksmak (medioker mjukjazz), och med Obamas pappas kenyanska släktingar, som ifrågasätter sanningshalten i Obamas populära berättelse om att pappan var en fattig getherde (han var kock, ägde mark och fick sedemera ett stipendie att flyga till USA och studera vid Harvard). Det är många stora och små Obama-myter som punkteras i boken.

Ambitionen i ”The Bridge” är att skildra Obamas resa som ett slags bro mellan USA:s rasistiska förflutna och en mer tolerant samtid. Det är en ambitiös bok som har mer gemensamt med Robert Caros Lyndon B Johnson-trilogi än de mer triviala kampanjböckerna som hittills kommit i USA.
Att använda broar som metaforer är en litterär kliché, men Remnick har sina poänger med att kalla boken ”The Bridge”. Dels handlar det om att Obama utgör en bro mellan medborgarrättsrörelsen drömmar på 1960-talet och vår nutid, med en svart familj i Vita Huset. Dels handlar titeln om Obama som person. Hans enigmatiska personlighet genomsyras mer än något annat av viljan att bygga broar mellan oliktänkande. ”Medlande är själva utgångspunkten för hans personlighet”, skriver Remnick, och intervjuar klasskamrater från Harvard-åren som beskriver hans förmåga att förföra såväl skolans vänster som konservativa.
När Obama håller tal är hans vanligaste knep att presentera två politiska motsatser, för att sedan framställa sig själv som det rationella mittenalternativet. Det här illustreras väldigt konkret när Obama placerar två telepromptrar till höger och vänster om sitt talarpodie, så att hans blick kan vandra från den ena sidan till den andra, för att slutligen landa i mitten – på TV-tittaren – när han leverar sitt eget budskap, sin egen rationella lösning. Retoriskt positionerar sig Obama alltid som en bro mellan två ideologiska motpoler.
Remnick är också övertygande i beskrivningen av hur Obamas uppväxt i etniskt heterogena miljöer – Honolulu, norra Manhattan, Cambridge, Chicagos Hyde Park – präglade hans roll som medlare, politiskt, kulturellt och socialt.

Men den mest bokstavliga innebörden av ”The bridge” är Edmund Pettus Bridge i Alabama, där ett demonstrationståg av medborgarrättsaktivister marscherade i protest mot segregationen, den 7 mars 1965. De kom aldrig över bron, utan sprejades ner av tårgas och vattenkanoner från polisen och vita motdemonstranter. Det var den gamla sydstatsrasismens sista suck. Bara några dagar senare skrev president Lyndon B Johnson under Voting Rights Act, som formellt förbjöd det systematiska röstförtrycket av svarta i Södern.

Fyrtio år senare gör Barack Obama ett slags symbolisk promenad över en liknande bro, som landets första svarta president.
Om jag saknar något i ”The bridge” så är det en djupare analys av Obamas roll i USA just nu. Att förklara vår samtid är i vanliga fall Remnicks stora styrka, men den här berättelsen slutar i stort sett vid Obamas valseger.

När Obama blev president spådde många självutnämnda experter att Obama-bubblan snart skulle spricka, att han skulle göra oss enormt besvikna. Men på många sätt har Obama faktiskt levt upp till förväntningarna. Under sitt första år som president har Obama påbörjat en väg väg ut ur USA:s tre mest alarmerande kriser: finanskrisen (genom det enorma stimulanspaket), sjukvårdskrisen (genom den historiska triumfen med sjukförsäkringsreformen) och till sist den djupa krisen för landets internationella anseende, genom att omedelbart förändra tonläget i utrikespolitiken.
Det Obama däremot inte lyckats med är ett av hans viktigaste vallöften, och ett av den här bokens underliggande teman: att utgöra en bro mellan USA:s två politiska poler, mellan de vänsterliberala i storstäderna och de konservativa på landsbygden och i södern.
Det var med detta löfte han lanserades som politisk supertstjärna 2004, med sitt tal om att ena Amerika. Men 2010 är USA mer polariserat än någonsin.

På bokens sista sidor sitter Remnick och Obama i Ovala Rummet och konversationen glider in på den högerpopulistiska Tea Party-rörelsen, som mobiliserat högljudda protester mot Obama.
Obama ser Tea Party-rörelsen som ett tecken på att USA håller på att förändras. ”USA utvecklas och ibland gör den utveckligen ont”, säger han.
Obama utvecklar resonemanget i en avslutande monolog som präglas av hans typiska självmedvetenhet – Obama pratar om Obama med samma analytiska skärpa som Remnick. Han är den första presidenten som uttrycker sig som en New Yorker-journalist.
”Ingen kan inbilla sig att min valseger innebär att rasproblemen plötsligt är över i USA. Den antyder att vi har gjort framsteg, men det var framsteg som föregick min presidentkandidatur. /…/ Det finns de som inte tycker om den förändringen. De tror att den kommer att försämra deras situation. Jag har överseende med rädslan för förändring för jag tror att, om du är mänsklig, så känner du igen den rädslan i dig själv”.
Även när han talar om Tea Party-rörelsen låter han som en medlare – han kan inte låta bli att försöka bygga ännu en bro.

”Svenska journalister är oroliga över att vi ska importera USA:s högljudda åsiktsjournalistik. Efter nio år i USA delar jag de farhågorna. Det sista jag vill är att svenska medier anammar den gapighet som dominerar Fox News och MSNBC.
Men kanske bör vi också akta oss för att importera ett mer subtilt problem från USA: den falska objektiviteten.
Bakom 2000-talets två största journalistiska haverier i USA, Irakkriget och finanskrisen, stod inte de åsiktsjournalister som var tydliga i sina ståndpunkter – och ofta kan viftas bort som simpla tyckare – utan den ”balanserade” journalistiken som flödade ut från de mest seriösa mediekanalerna.”

”Maktens stenografer”, Aftonbladet.

”Two days after the terrible earthquake in Haiti in January, I met one of the brightest men currenty working in the US government: Alec Ross, the senior advisor for technology for Hillary Clinton at the US State Department.
With a grave facial expression, Mr. Ross told me about the huge amount of work the State Department expected to do to help the millions suffering the devastation in Haiti. But then he said something hopeful:
”For me, this earthquake will also be remembered as the moment when I realized the potential for social media and new technology to change the world for the better.”
Mr. Ross told me an astonishing fact: in the 48 hours after the earthquake, more than $2 million was raised to the Red Cross thanks to donation efforts on Facebook and Twitter. A week later, president Obama said $20 million had been raised thanks to social media.

In the aftermath of the earthquake, one in seven Americans said they received information on how to donate money to Haiti through Facebook, Twitter and other social media (among Americans under 30, the number was even higher: 24%).
On the ground in Haiti, staffers from organizations like Doctors Without Borders and Partners in Health reported that Twitter had become an essential tool in getting information on rescue operations. Before any foreign journalists had arrived in Haiti, the Twitter feeds from people on the ground was the fastest way to find out about the horrible effects of the earthquake.

Internationally, there’s been many recent examples of the power of social media. We’ve seen Twitter play an important role in shaping popular protest movements in Iran and Moldova. For activists and dissidents in China, Burma, Egypt and Belarus, blogs and social media have become indispensable tools – the 21st century equivalent of the power of Xerox and fax machines to spread information behind the Iron Wall in the 1980’s.

Personally, I realized the enormous political potential of internet based movements when I spent two years travelling around the US to report on Barack Obama’s campaign for president. I met hundreds of volunteers who had never worked for a political campaign before, but was now organizing meetings, canvassing and rallies online. Obama raised more than $500 million online, mobilized 2 million volunteers and registered 13 million supporters on his e-mail list.

Often when I go to Europe, people ask me if something like the movement the Obama campaign created online could ever be done there. Skeptics say ”no” without much hesitation. They point out that Europe does not have America’s spirit of volunteerism and civic engagement. As far back as the 1830s, Alexis de Tocqueville argued that the American people’s willingness to organize voluntarily was unique in the world.
But in fact, the America that Tocqueville observed almost 200 years ago has been gone for a long time. For many decades, American volunteerism was in heavy decline. In the landmark book ”Bowling alone”, political scientist Robert Putnam portrayed a country where the citizens had grown isolated and apathetic.
What the Obama campaign was able to do, with a little help from the internet, was to revive the spirit of volunteerism in America. In the election of 2008, voter turnout was the highest since 1964. More Americans than ever – particularly young Americans – now volunteer for orgazinations like Teach for America, Americorps and Doctors Without Borders.
In severe recessions, people usually become more selfish. But this time, in large part thanks to social media and new internet tools, millions of Americans instead decided to help each other, through volunteering.

The power of social media and new internet tools are hardly limited to party or ideology.
When the Republican Scott Brown surprisingly won a Senate election in Massachusetts in January, social media was crucial. For example, his campaign developed an iPhone application called Walking Edge, which combined GPS navigation and Google Maps to make it possible for volunteers to walk down the street and see which doors they should knock to find potential Republican voters. Connecting like minded people has never been easier.

Here in New York, Mayor Michael Bloomberg certainly knows the power of social media. He spent $12 million on digital media ads, when running for his third term as mayor, the most that’s ever been spent on a mayoral campaign.

Obviously, there’s also a dark side to social media. Dictators can use it to track dissidents and free speech activists. Extremists and conspiracy theorists, often expelled from the popular debate, have a tendency to embrace the latest technological tools. If used unwisely, social media can simply be a waste of time.

But as shown in the past couple of years, Twitter and Facebook, blogs and clever smartphone applications can also be used to inspire young people to engage politically, to mobilize big social movements and, literally, to save lives in emergencies.
In the decade that has just begun, the internet will play a more important role than ever in shaping our lives and our democracy. Let’s make sure that role becomes as positive as possible.”

Published in the Swedish-American Chamber of Commerce monthly magazine.

”USA:s militära närvaro i Irak trappas gradvis ner. Tv-kamerorna har lämnat Bagdad och uppmärksamheten har flyttat till Afghanistan som döpts till ”Obamas krig”.
Men på amerikansk hemmaplan kommer Irakkriget att pågå i många decennier framöver. Omkring 100 000 amerikanska Irakveteraner beräknas lida av posttraumatiska stressymptom. Aldrig tidigare har ett amerikanskt krig fått en så hög andel av de hemvändande soldaterna att begå självmord, våldtäkter och misshandel.
Som nationellt trauma kommer Irakkriget inte i närheten av Vietnam, Korea eller världskrigen – antalet soldater som har dött är avsevärt färre. Men det råder inget tivel om att det är ett krig som har drivit många soldater till vansinne.

I den här vinterns stora Irakfilm, Kathryn Bigelows The Hurt Locker, som är nominerad i nio kategorier i nattens Oscarsgala, görs ett bra försök att förklara detta. Det är en av de bästa och mest originella filmerna som gjorts om Irakkriget och den lyckas fånga de egenskaper som gör det unikt…”

Hela artikeln här.

Tech President

Change Congress

opengov.se

Sunlight Foundation

Evgeny Morozov

Personal Democracy Forum – Europe

Om USA hade ett enkammarsystem – om kongressen bara bestod av representanthuset, inte senaten – skulle president Obama vid det här laget redan ha åstadkommit två av de största genombrotten för demokraterna på många decennier: dels sjukvårdsreformen, dels klimatlagstiftningen ”cap and trade”.

Båda lagförslagen har röstats igenom i representanthuset, men sitter nu fast i senatens tröga process.

Senatens själva funktion är att vara ett slags bromskloss för politisk förändring i USA. 

Läs mer…

Martin Gelin skrev den svenska boken om det amerikanska presidentvalet. ”Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till Vita huset”. Och fortsätter skriva från USA.

Vilken är årets skönlitterära bok?

– Irländska William Trevors ”Love and summer”. Den är på samma gång nostalgisk och modern och påminner om något jag fortfarande tycker att romaner gör bättre än något annat: beskriver tidens gång.

Vilken är årets facklitterära bok?

– Måste bli tre stycken. Sheryl WuDunn och Nicholas Kristofs ”Half The Sky”, om det globala kvinnoförtrycket, Tyler Cowens ”Create Your Own Economy”, om 2000-talets informationsekonomi, och John Cassidys ”How Markets Fail”, om kraschen.

Vad läser du själv i jul?

– Bland annat Paula Fox ”The Widow\”s Children”, en briljant och underskattad New York-författare, och Mavis Gallants tidlösa novellsamling ”In Transit”, som jag tycker om att ha med mig när jag reser.

Under sitt första år som USA:s president har Barack Obama åstadkommit en respektabel lista på politiska bedrifter.

Snart kommer han med stor sannolikhet att bli den första presidenten på 40 år som genomför en ordentlig sjukvårdsreform. Han har stabiliserat ekonomin med hjälp av ett enormt stimulanspaket och kostsamma stöd till banker och finansinstitutioner, återupprättat USA:s globala ställning, avslutat Bushepokens tortyr och prioriterat om trupper från Irak till Afghanistan.

Han har även radat upp ett dussintal väsentliga inrikespolitiska triumfer. Från en rejäl expansion av det sociala skyddsnätet, som innebär att miljoner amerikaner kan behålla sina bostäder och försörja sina familjer under den rådande krisen, till sjukförsäkringsprogrammet S-Chip, som ger sjukförsäkring till 4 miljoner barn, nödvändiga reformer av kreditkorts- och studielånssystem, lagar som motverkar lönediskriminering av kvinnor och etniska minoriteter samt en framgångsrik nominering av den första latinameri- kanska kvinnan till Högsta domstolen.

Ändå har hans popularitet rasat. Omkring hälften av ameri- kanerna är mycket nöjda med Obamas jobb som president, jämfört med 65 procent för ett år sedan. Liberaler kritiserar Obama för att inte tillräckligt mycket ha tagit avstånd från Bushs agenda, medan konservativa amerikaner försöker utmåla honom som radikal och slösaktig.

Men i själva verket finns det åtminstone tre mer komplicerade skäl till Obamas bristande popularitet.

Läs mer… 

Det finns en fras som Obama använder väldigt ofta: ”Let me be clear”. Låt mig vara tydlig.

Han använde den när han presenterade sig själv för USA och världen 2004 på det berömda talet vid demokraternas konvent i Boston: ”Låt mig vara tydlig, vi har verkliga fiender och de måste övervinnas”.

Och han använde frasen fem år senare, när han accepterade fredspriset som USA:s president, i november 2009: ”Låt mig vara tydlig, jag ser inte det här priset som ett erkännande av mina bedrifter”.

Men om Barack Obama har ett tydligt problem efter ett år i Vita Huset så är det nog just tydlighet.

Läs mer… 

Jag kliver av tunnelbanan vid Östermalmstorg och åker upp för de två långa rulltrapporna som leder mot gatan. Jag hinner räkna till sju, åtta, nio, tio…elva.
Elva stycken smårandiga halsdukar på bara någon minut. De, Reinfeldt-halsdukarna, är uniformen för det nya Sverige.
Den lagom prydliga, lagom hippa svensken. Han röstar på (m) eller (c) eller (fp) och han blir glad när Daniel Lindström från Café tipsar i Stockholm City om hur man ska knyta sin Reinfeldt-halsduk den här vintern. Han är ren och ordentlig, han kliver upp tidigt och gymmar och han vet hur man gör en perfekt cappuccino.
Han är kombinationen av det nya, liberala Sverige och det gamla jantelagspräglade DDR-Sverige. Man ska inte sticka ut. Alla ska ha rätt att bära Reinfeldt-halsduk.

(Publicerad i Rodeo, 2006)