Martin Gelin

Juryns motivering:
”Martin Gelins reportagebok om den amerikanska högern ger kunskap om det som många svenskar har svårt att förstå: Hur kan så många amerikaner attraheras av den kristna högern, Tea Party-rörelsen, abortmotståndet etcetera? Gelin speglar frågans komplexitet efter imponerande research och en mängd intervjuer. Han gör det på ett rappt och säkert språk som också innehåller en av den goda fackbokens viktiga ingredienser: Lite oväntad humor.”

Beställ boken hos Adlibris, Bokus eller som e-bok hos Dito.

De senaste tre åren har jag ägnat åt att skriva en bok om republikanerna och den konservativa rörelsen i USA.
Nu finns boken äntligen i butik: ”Den amerikanska högern – Republikanernas revolution och USA:s framtid”.

Läs mer om boken här.

Beställ hos: Adlibris, Bokus, Bokia och CDon.

I DN publicerades ett utdrag ur boken, om det ömtåliga samspelet mellan den kristna högern och näringslivets ekonomiskt konservativa.

Så här presenteras boken av förlaget:

Inget politiskt parti har haft mer inflytande över världens riktning de senaste 50 åren än republikanerna i USA.

Den amerikanska högern är en reportagebok om USA:s konservativa rörelse.

När Barack Obama valdes till president 2008 trodde många att den konservativa epoken var över, men två år senare vann republikanerna en historisk seger i kongressvalet. Inför presidentvalet 2012 dominerar den upproriska högern den politiska debatten i USA. Hur bär republikanerna sig åt för att bibehålla makten? Varifrån kommer energin och kraften i den amerikanska högern?

Vad kommer att hända med USA om Mitt Romney blir president?

Det här är en bok som rör sig från maktens korridorer i Washington DC till vardagsrummen hos konservativa aktivister i södra Kalifornien. Vi får möta Tea Party-anhängare i USA:s fattigaste delstat, företrädare för den kristna högern, mäktiga lobbyister och mormoner i Utah alla de personer som utgör den amerikanska högern.

USA står inför enorma utmaningar på 2010-talet. Det här är berättelsen om hur republikanerna vill lösa dem.

George Romney, pappa till Mitt, på omslaget till Time Magazine 1962.

Skriver om Geoffrey Kabaservices bok ”Rule and Ruin – The downfall of moderation and the destruction of the Republican party, from Eisenhower to The Tea Party”, i Dagens Nyheter:

”I början av 1960-talet pulserade hela USA av en ivrig förändringsvilja, som födde två radikala, populistiska rörelser. Dels den välkända antikrigsvänstern och studentrörelserna som snart skulle mobilisera enorma demonstrationer mot Vietnamkriget. Dels den inte lika kända gräsrotsrörelsen från höger.

Båda grupperna var reaktioner mot 1950-talets milda konformitet och den ”liberala konsensus” som präglade Eisenhowers USA. I det klimatet var det kämpigt för moderata republikaner att formulera attraktiva budskap. De rastlösa republikanska studentorganisationerna ville hellre se en passionerad konservativ som Goldwater.

När han förlorade presidentvalet 1964, med stor marginal, stillades hans radikala impulser i partiet bara för ett ögonblick. De skulle snart återvända.”

Läs hela texten här.

Här är en reklamfilm för demokraten Lyndon B Johnson från 1964, där han använder George Romneys och andra moderata republikaners kritik av partikamraten Barry Goldwater som argument mot att rösta republikanskt:

Bröllopsfotografering på Temple Square i Salt Lake City, Utah, sommaren 2011.

Reportage från Utah om Mitt Romney och USA:s mormoner, i Dagens Nyheter:

”Om Mitt Romney vinner presidentvalet om ett år lär många sekulära, liberala européer bli oroliga: en mormon i Vita huset!

I praktiken lär Romney dock bli en av de mindre radikala republikanska presidenterna i modern tid. Han har en viss potential att kunna föra partiet tillbaka till en mer moderat politik. Sannolikt kommer han att påminna mer om den äldre Bush än den yngre Bush som president.

Men han lär knappast regera med en lika pragmatisk mitten-agenda som när han var guvernör i Massachusetts, då han var tvungen att förhandla med en delstats-legislatur som bestod av 85 procent demokrater. I många frågor kommer det att synas att han delar mormonerna i Utahs värdekonservatism. Exempelvis har han lovat att tillsätta konservativa domare till högsta domstolen, något som kommer att prägla amerikansk politik flera decennier framöver.

Under de kommande tolv månadernas väg till Vita huset har Romney främst två hinder. Dels Barack Obama, vars chanser att bli omvald är bättre än de borde vara med tanke på den ekonomiska situationen. Dels den lilla, men inflytelserika klicken av evangelikal höger som kommer att rösta emot honom i primärvalen och stanna hemma på valdagen.

I vilken utsträckning de gör detta kommer att hänga på hur ”normalt” de tycker att det är att Mitt Romney är mormon.”

Reaktioner på artikeln via min USA-blogg hos DN.

Demonstration anordnad av Rebuild the American Dream & Occupy Wall Street, Washington DC, oktober 2011.

När de första Occupy Wall Street-protesterna organiserades i september var det många i USA:s progressiva etablissemang som höll sig på avstånd.

Det är inte svårt att förstå varför. När jag först besökte Zuccotti Park på nedre Manhattan, där demonstranterna bosatt sig i tält för att bokstavligen ”ockupera” Manhattans finansdistrikt, träffade jag förvisso en och annan vältalig ung aktivist, men det vimlade också av de mer fantasifulla inslagen i USA:s radikala ytterkanter. Där fanns konspirationsteorier om att terrorattackerna 2001 var ett ”insiderjobb”. Där fanns såväl en samling maoister från USA:s Revolutionary Communist Party, som ett sällskap supportrar av den libertarianske republikanen Ron Paul, långt bort på den andra sidan av den politiska skalan. När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna. Den enorma energi som tidigare under året hade mobiliserats i opposition mot republikanernas konservativa reformer i Wisconsin kanaliserades till nedre Manhattan. Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal. Hela USA:s brokiga majoritet av minoriteter ville vara med: feministorganisationer, antikrigsorganisationer från höger och vänster, hbt-aktivister, miljökämpar, den katolska vänstern, organisationer som representerar latinamerikaner, svarta, asiater och rörelsehindrade.

Man backades även upp av väns terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Läs hela artikeln.

Rick Perry i Des Moines, Iowa, den 15 augusti 2011 (Foto: Martin Gelin).

Jag har besökt Texas och Iowa och skrivit ett längre reportage om Rick Perry för Fokus:

”Att Perry mot slutet av sommaren seglat upp som en av favoriterna i det republikanska primärvalet beror inte främst på hans attraktionskraft i den kristna högern, utan snarare på att han även tilltalar en bredare grupp republikaner med ekonomiskt fokus.

Kärnan i Rick Perrys presidentkampanj kommer inte att handla om värdekonservativa frågor, utan om jobb och ekonomi. Där har han nämligen ett glasklart budskap mot Obama. I en tid av rekordhög arbetslöshet har Perry lyckats med det Obama misslyckats med: att skapa jobb.

Rick Perrys kampanjbuss pryds av ett tio meter långt klistermärke med texten »Get America WORKING again«.

Han är inte bara ute efter Michele Bachmanns evangeliska väljare, utan även Mitt Romneys supportrar.

– Perry är den kandidat vi har väntat på hela tiden. Han är den enda kandidaten som kan förena evangeliker och kristna med näringslivets republikaner, säger Kathleen Wong, en ung kampanjarbetare för Americans for Rick Perry, i hans hemstad Austin, Texas.”

Läs hela artikeln i Fokus.

Recenserar Edward Glaesers ”The Triumpf of the City” i Dagens Nyheter:

”I USA:s tio största stadsområden har befolkningen ökat med mellan 4 procent och 25 procent sedan millennieskiftet.

I dag bor fyra av fem amerikaner – 243 miljoner – i eller på pendelavstånd till en storstad.

Globalt är trenden mot urbanisering förstås ännu mer tydlig – det är sedan två år tillbaka fler människor på jorden som bor i städer än på landsbygden.

Själva idén om storstaden har vunnit.

Det är en god nyhet, om vi får tro Edward Glaesers läsvärda bok ”Triumph of the city – how our greatest innovation makes us richer, smarter, greener, healthier and happier”.

Glaeser är ekonomiprofessor på Harvard och har vigt sitt liv åt att förstå hur städer fungerar. Han skriver med den glödande, snärtiga prosa vi numera förväntar oss av populärvetenskapliga amerikanska fackböcker och förklarar, övertygande och sakligt, hur storstäder får människor att bli mer produktiva, hur de får fattiga att klättra uppåt snabbare, hur vi blir mindre ensamma, mer kreativa, mer hälsosamma, mer miljövänliga och till och med lyckligare av att bo och arbeta i storstäder.”

Läs hela recensionen.

Recension av Evgeny Morozovs ”The Net Delusion: The dark side of internet freedom” i DN:

”Bara några år efter att Evgeny Morozov handplockades från gymnasiet i Vitryssland för att arbeta för George Soros Open Society Institute har han lyckats etablera sig som den globala teknologidebattens surkart. I provokativa essäer för Wall Street Journal, Prospect och Le Monde har han envist påpekat att den digitala revolutionen alltid har en baksida. Han blev internationellt uppmärksammad när han ifrågasatte bilden av att oppositionsrörelsen i Iran 2009 var resultatet av en ”Twitterrevolution”.

I USA, där Morozov numera bor, har han haft en länge pågående diskussion med Clay Shirky, som är författare till en rad böcker om nätets potential att stärka demokratiska processer. De är egentligen överens om den potentiella kraften i digitala medier, men de väljer att se olika sidor av den digitala utvecklingen. Medan Shirky, med en amerikansk optimism, fokuserar på möjligheter och positiva exempel, betonar Morozov i stället riskerna och farorna.”

Läs hela texten.

Tea Party-demonstration i Washington DC, den 12 september 2009. (Foto: Martin Gelin).

”Inför kongressvalet i USA nu på tisdag är Teapartyrörelsen den stora, nya berättelsen – fenomenet som alla vill förstå sig på.

Men egentligen är berättelsen om Teapartyrörelsen lika gammal som USA. Den handlar om populism, patriotism och en instinktiv misstänksamhet mot statligt inflytande och maktcentralisering.

Bill Clinton förklarade nyligen rörelsens framgång med att USA ”är på väg mot en politisk era som saknar fakta” och det stämmer att många Teapartyanhängare, precis som flera tidigare, högerpopulistiska rörelser, har ett avslappnat förhållande till sanningen.

I stora drag utgörs Teapartyrörelsen av fyra falanger, som inte alltid kommer överens.

Dels finns de renläriga marknadsliberalerna som stödde Ron Paul i republikanernas primärval 2008.

Dels finns den äldre, kristna högern i sydstaterna, som röstat lojalt republikanskt sedan 1960-talet och är bekymrade över Obamas välfärdspolitik och den latinamerikanska invandringen.

Sedan finns de kulturella libertarianerna i framför allt USA:s väst ra delstater, som oroar sig för att demokraterna kommer att ta ifrån dem deras vapen och personliga rättigheter.

Och så till sist de rena konspirationsteoretikerna, som ifrågasätter om Barack Obama är amerikansk medborgare och tror att USA:s centralbank styrs av judiska familjer med en kommunistisk agenda.

Dessa grupper förenas i motståndet mot statligt inflytande, massmedier och mot etablissemanget i Washington DC i allmänhet.”

Läs hela artikeln.

[Jag besökte Arizona hösten 2009 för att skriva ett par olika reportage om delstatens politiska turbulens. Detta är ett en artikel som ursprungligen publicerades i Café, januari 2010. I samband med attentatet i Arizona i januari 2011 lade jag upp texten här.]

På kvällarna, när solnedgången får hela Arizonas landskap att bada i lila och rosa färger, föredrar Glenn Spencer att sitta på sin veranda och titta på små kolibrier.
I taket till hans verandra hänger två små behållare med illröd nektar och med jämna mellanrum surrar det förbi en liten kolibri och tar sig en klunk.
De små fåglarnas stillsamma hummande överröstas dock av Glenn Spencers avancerade högtalarsystem, som spelar Wagner så att det dånar ut över Arizonas öppna terräng. Nedanför verandan sitter det sex stora schäfrar och gläfser lite avmätt.
Till höger om Glenns solstol ligger en trave med böcker om kolibrier, till vänster ligger en olivgrön militärkikare med mörkersikt.
Om det är en fin kväll med klar sikt tar Glenn fram kikaren och spanar efter illegala invandrare som springer runt i den snåriga terrängen som omger ranchen.
– Häromveckan fick jag syn på ett gäng mexikaner som sprang där borta, så jag stoppade dem. Det visade sig att de smugglade knark, så de erbjöd mig 40 000 dollar för att låta dem gå fria, säger Glenn.

Läs mer →